Elgonbin
En biodlare blir till
Min mamma tog med mig till en biodlare när jag var 5 år. Jag blev inte biodlare då. Men det lämnade spår i mitt minne. Och honung fanns på bordet hemma. Fäder kan också vara kloka. När min fick sitt sommarhus i skogen många år senare förstod han att de gamla fruktträden behövde pollinering. Jag frågade en vän som var biodlare om han kunde tänka sig att flytta dit ett bisamhälle. Det kunde han. En oundviklig process började.
Min första bikupa. Rune hjälper mig här. Den "fick" min vigselring då jag räddade den från en grävlings härjningar. Jag har inte hittat den än, ringen alltså..
Min andra bikupa vid det hus min fru och jag köpte som ganska nygifta.
Början på min biodlingskarriär var fumlig. Rune, min vän körde till bina 15 km fram och tillbaka minst var 14:e dag under sommaren. Och jag fick hinken med honung som blev skörden. Jag gillade den överenskommelsen.:)
Jag började lyfta på några ramar, men spärrgallret som var fastskruvat i yngelrummet var en spärr till det allra heligaste som jag inte vågade forcera. Jag vågade helt enkelt inte att ta bort det. Som förberedelse för vintern lyckades jag bara få i dem 8 kg socker. Trots det överlevde de vintern. Vad var det för slags bin? Har ingen aning. Det var honungsbin från trakten i allsköns blandning.
På hösten hade grävlingen försökt öppna kupan för en måltid. Men spärrgallret som satt väl fast med bl a propolis satt som ett lock som inte gick att ta bort. Jag var lite skakig när jag satte tillbaka packningen och taket. Min bröllopsring föll ner vid eller i bikupan någonstans. Jag hittade den aldrig. Det var så jag gifte mig med bina.:)
Självklart när min kära hustru och jag flyttade till vårt nya hus på landsbygden var vi tvungna att ha bin, åtminstone jag. Jag förstod inte då vilken förstående kvinna jag hade gift mig med. Efter jobbet gick jag för att se till bina före jag träffade henne. Och när jag gick för ett mer ingående samtal med dem jagade de henne och barnen in i huset för att vara ensamma med mig. Det var därför mina tankar vände sig till att få tag på mer välartade bin. Detta var 1976.
När jag gick till bimöten och läste Bitidningen fick jag veta att man inte kunde korsa olika biraser. Det skulle skapa aggressiva bin. Jag förstod att jag hade en blandning av olika raser av något slag. Men om jag odlade ungdrottningar från mitt raskorsningssamhälle, för det var ju så bra, vart skulle jag låta para dessa? Jag kände inte till några parningsstationer för raskorsningsbin. Jag fick reda på att det fanns en parningsstation på en ö i en stor sjö i närheten där man hade italienska bin. Men mina bin hade nog inte något italienskt arv i sig så mörka som de var. Så det skulle bli ytterligare en raskorsning och ännu argare bin om de som ville vara biodlingsauktoriteter hade rätt.
Men jag hade läst lite av Einstein. Och jag gillade en av de få meningar jag förstod:
"För att kunna göra framsteg måste man våga ifrågasätta auktoriteterna."
Så jag gjorde det efter att jag hade kontrollerat att bina på ön hade ett mycket lugnt temperament. Men de var av en annan ras än de ungdrottningar jag lät para där. Det resulterade i bin som inte jagade in min fru och barn i huset. Och jag behövde inte längre dubbla slöjor och handskar, eller tjocka kläder under bioverallen eller tejpade stövelskaft.
Så Einstein hade rätt. Jag gjorde det rätta när jag utmanade auktoriteterna. Nu blev jag verkligen intresserad av avelsarbete.
Min bigård 1982 vid vårt nya hus som vi byggde 1980. Mina korsningar av bastarder x italienska x buckfast och även några "rena" buckfast. Men mina korsningar var naturligtvis bäst. :)
Jag var tvungen att utmana biodlingsauktoriteterna igen. Jag lärde mig senare att "en gång är ingen gång". Jag var tvungen att göra det igen. Vad var den värsta sorts bin jag hade hört talas om från dessa auktoriteter: Buckfastbin. De hade kommit till Sverige några år tidigare, först från Weavers i Texas. Sedan med hjälp av Ulf Gröhn 1975 från England. Det fanns ett par parringsstationer i södra delen av Sverige. Jag försäkrade mig om att bina var lugna i humöret. Det skulle bli bastardkorsningar korsade med korsningsbin. Vad skulle hända?
Jag lärde mig att nyckeln var att se till att föräldrarsamhällena var så bra i humöret som möjligt. De samhällena som blev resultatet var av "baddräktstyp" och gav rekordskördar. De var så långt bort från mördarbin man kunde tänka sig. Det här försöket från min sida handlade i första hand om humöret, men också om honungsskörd och låg svärmtendens.
Idag vet jag, och vi vet att binas överlevnad utan hjälp av kemikalier är avgörande för hållbar och livskraftig biodling. Överlevnaden på lång sikt för honungsbina. Här är också lokalt anpassade bin viktiga. Och slutsatsen för dig och mig är:
Skaffa dig egna erfarenheter!
Min artikel i American Bee Journal 1982 om Ake Waleryd och hans trattbotten gjuten i polyuretanplast. Det fungerade bra och inga möss eller fåglar hittade in i bikupan underifrån. Men den var besvärlig att göra för en amatör och gjorde kupan lite högre.
Biodlare är sig lika över hela världen. Vi gillar utmaningar. Vi är uppfinnare. Och vi vill att andra ska veta vad vi har hittat. Och om vi kan övertyga andra att acceptera våra resultat och sköta bin som vi gör blir vi nöjda. Och bina anpassar sig för att göra också oss glada.
1981 lärde jag känna en uppfinnare. Åke Waleryd i Karlskoga tyckte att det var äckligt att hitta bikupebottnen fylld med döda bin på våren så han uppfann trattbottnen och tillverkade den av polyuretanplast. Den fungerade bra och han övertygade mig att börja använda den. Detta måste delas med fler tänkte jag och skrev och en artikel för American Bee Journal. Min engelska var tillräckligt förståelig för redaktören att kunna göra en artikel av den 1982.
Broder Adam (1898-1996)
1983 åkte jag till Buckfast Abbey för att besöka Broder Adam och hans biodling tillsammans med en radioreporter från Sveriges Radio, Pelle Eckerman, och en biodlare från samma län som jag själv, Björn Lagerman. Eckerman gjorde en intervju för Sveriges Radio med den berömda munken. Självklart tog vi en kakbit med biägg och späda larver med oss hem som vi lyckades göra några drottningar ifrån. Och vi fick dem parade med buckfastdrönare. Vi hittade en liten ö i en stor sjö som blev vår nybildade biodlingsklubbs egen parningsstation. Den använde vi i många år.
Jag blev överraskad att Broder Adam visade oss stamtavlorna för sina bin. Han kanske ville testa oss för att se om vi kunde få ut någon information ur dem, om det var någon idé att diskutera avelsfrågor på ett djupare sätt med oss. Tydligen var han åtminstone ganska nöjd då vi samtalade ganska mycket med honom.
Mitt första besök på Buckfast Abbey 1983. Här sitter vi i Broder Adams kontor med Ulf Grohn till vänster, radioreportern Peller Eckerman och Björn Lagerman till höger. Jag tar kortet. Han besvarade min fråga om stamtavlorna och visade oss dem. Vi lärde oss en hel del av dem hur han arbetade.
Jag kom tillbaka flera gånger, stannade i klostret och arbetade tillsammans med Adam och hans anställde medarbetare. Peter Donovan (1927-2013) var av ovärderlig hjälp för Broder Adam i många år. Han bodde i ett litet samhälle, Buckfastleigh, i närheten av klostret. Efter att Broder Adam dött stod han i ledningen för klostrets biodling till ett par år innan sin död. Jag lärde mig också mycket av praktisk biodling från honom. Visste du till exempel att när du hittar en cellkopp byggd på en cell med pollen (bibröd) skall det vara ett säkert tecken på att samhället saknar drottning.
Peter Donovan och Broder Adam diskuterar arbetet. Donovan var ansvarig för biodlingsavdelningen vid klostret i några år efter att Adam hade dött. Idag har Donovan också lämnat oss. Biodlingen vid klostret idag är mycket annorlunda än vad den en gång var.
Mitt första besök hos Broder Adam 1983. Här kontrollerar jag en ram med ägg och larver från samhälle 379, vilken Adam skulle skära ut ett stycke som vi skulle ta hem för avelsändamål. (Foto: Björn Lagerman.)
Från Broder Adam lärde jag mig mycket om både teoretisk och praktisk biodling. Jag lärde mig att kunna se på två samhällen som föräldrar och hur man kombinerar dem. Modersamhället är lätt att identifiera då det är detta man odlar drottningar ifrån.
Ett samhälle fungerar som faderssamhälle då dotterdrottningars samhällen lämnar drönare på en isolerad parningsplats. Det fungerar på detta sätt därför att drönarna bara för vidare arv (gener) från den drottning som är deras mor. Drönardrottningarna är då representanter för moderns samhälle (drottningen plus de drönare hon är parad med), dvs arbetsbina i det samhället (och ungdrottningarna). Arvsgången kan verka lite mer komplicerad än bland däggdjur.

När man styr drottningars parning på detta sätt gör man annorlunda än som det fungerar i naturen. Drottningars parning är utformad för att maximalt undvika inavel. Så när man genetiskt smalnar av drottningens parning till drönare från endast systerdrottningar blir den genetiska variationen hos samhällets arbetsbin smalare. Gör man så här i flera generationer efter varandra får man en så liten genetisk variation att det blir likställt med inavel, även om man undviker nära släktskap mellan de samhällen man använder som "faderssamhällen" på parningsatationerna.

Jag förstod att det var på det här sättet men trodde inte att det var så negativt, då.

Broder Adams avelssystem var anpassat till hans nyfikenhet för att ta reda på egenskaperna hos olika stammar av bin från olika georafiska områden som vi kallar raser. De har anpassat sig till olika klimatiska omständigheter och säsongsmässiga tillgångar på mat. Han använde systergrupper som producerade drönare på parningstationerna. Jag lärde mig senare av dr Kerstin Ebbersten att om du gör det i mer än ett par generationer ökar du inaveln och minskar den genetiska varitaionen. Därmed förlorar man väsentligt i vitalitet och anpassningsförmåga till förändringar i miljön. Broder Adam motverkade detta genom att införa nya kombinationer i hela sin stam med mer eller mindre regelbundna intervaller. Om man inte gör det i ett sådant system som hans kommer man att få en lågproducerande och sjukdomskänslig bistam, vilket har hänt ett par gånger i Skandinavien med både buckfastbin och andra bin.

Broder Adam varnade för inavel. Han lärde sig detta på det svåra sättet. Under några år på 40-talet saknas stamtavlor för hans biavel. Han var tvungen att "börja om igen" genom att använda många (och bra )samhällen på parningsplatsen med olika genetiskt arv. Drottningarna i dessa samhällen var alltså inte systerdrottningar. På det sättet ökade han den genetiska variationen i avelslinjerna. Han kunde inte införa nya kombinationer i sin stamdå det pga det pågående andra världskriget inte gick att få tag på nya slags bin att testa.
Redaktör för Bitidningen
Jag arbetade på ett förlag som redaktör och utvecklade samtidigt min biodlingsverksamhet. När SBR, Sveriges Biodlares Riksförbund (Biodlarna) behövde en ny redaktör för sin tidskrift Bitidningen sökte jag tjänsten. Jag var den enda som angav vilken lön jag ville ha. Kanske tyckte de att jag var den enda som kände till mitt värde så jag fick jobbet.:) 1 nov 1984 började jag som redaktör för Bitidningen. Den hade då en upplaga på 11000 exemplar och kom ut med 10 nummer per år. Jag gick i pension från redaktörskapet i maj 2015, men inte från bina.
Lokalt anpassade bin
Det viktigaste i avelsarbetet är att identifiera de sämsta bisamhällena och byta drottningar i dem, om de inte redan dött. Man skall inte behålla dem eller föröka dem. Det näst viktigaste är att välja ut en grupp samhällen som man bedömer vara de bästa. Dessa förökar man, gör avläggare och odlar drottningar ifrån. Drottningarna parar man helst i sitt område med en rik variation av bra samhällen som ger drönare.

Miljön där man har sina bin påverkar hur binas arvsanlag uttrycks. En del arvsanlag sätts på medan andra stängs av. Så fast arvsanlagen kanske inte är så mycket annorlunda än en del andra bin kan de uppföra sig olika i olika miljöer för att klara av att leva bra på olika platser. Sådana förändringar är ärftliga till nästa generationer, tills eventuellt miljön förändras igen (eller bisamhällen/drottningar flyttas till andra områden). Då anpassar sig arvsanlagen igen och genuttrycken ändras. Det här kallas epigenetiska och inte genetiska förändringar. Så om du ständigt köper bidrottningar från en annan del av landet, får du bin som inte är maximalt anpassade till den plats där du bor.

Om du har lokalt anpassade bin är det ändå viktigt vilket skötselsystem man har för att de ska fungera på bästa möjliga sätt.
Gunnar Andersson
Jag lärde känna Gunnar Andersson tidigt i min biodlingskarriär. Han hade traktens blandning av bin. Sådana blandbin var kända för att svärma mycket, hade för det mesta dåligt temperament och gav mestadels små honungsskördar. Ingen tänkte på om typen av bikupa och skötselsystem kunde inverka, åtminstone delvis. I områden med gott om nektar gav dessa bin i traditionella svea uppstaplingskupor, ca 25 kg honung i genomsnitt och då fanns det nästan ingenting kvar av honungen för binas vinterbehov utan de fick endast sockerlösning för vintern.
Gunnar Andersson och hans bihus. Han använde traktens blandning av bin. Många menar att sådana bin är dåliga men han tog stora skördar, ca 150 kg i snitt. Han invintrade på fyra lådor med minst en full låda honung och kompletterade med ca 10 kg socker. Han lyfte de tre översta lådorna på våren med en travers i taket, tog bort den understa lådan och bytte botten. Sedan fick samhället en ny yngellåda överst. Lådan var kvadratisk och hade 12 ramar något lägre än langstroth medium (¾ langstroth).
Gunnar skördade en gång om året. Han satte på en ny låda överst när bina började ta de yttre ramarna i besittning. Eftersom samhällena var starka på våren utvecklades de till mycket starka samhällen. Ett samhälle svärmade, vart annat - vart tredje år.
Vaxet han använde till mellanväggar var avtäckningsvax. Han satte på en ny låda som den fjärde yngellådan istället för den han tog bort på våren. Sedan lade han på ett spärrgaller som inte täckte helt utan lämnade en smal kant runtom utan spärrgaller. Anledningen var att tillåta drönarna att röra sig i hela kupan, för att värma den och att inte orsaka trängsel i yngelrummet och därmed trigga svärmningen. Han hade små fönster på många av skattlådorna. När han såg mer än några enstaka bin där satte han på ytterligare en låda. Bina svärmade mindre än hos andra biodlare som hade denna typ av bin och de gav i genomsnitt cirka 150 kg honung per år. Slutsatsen är att skötselsystemet nog är viktigare än avelsarbetet för att öka honungsskörden.
Apis mellifera monticola
Varroakvalstret hade just anlänt till Sverige och skrämde oss som binas AIDS. Det är fortfarande den stora utmaningen för vår europeiska typ av honungsbi. Jag fick en känsla av att jag var tvungen att ha bin som kunde hantera kvalstret själva för att kunna fortsätta att vara en biodlare på ett så angenämnt sätt jag varit det hittills. Så när Michael van der Zee 1988 ville åka till Kenya för att hämta avelsmaterial från Monticolabiet (Apis mellifera monticola) letade jag i Sverige efter biodlare som skulle passa i ett sådant team. Jag hade träffat van der Zee strax innan i samband med att Broder Adams tog emot sitt hedersdoktorat vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Avelsmaterialet som vi lyckades få tag på var ämnat för Buckfast Abbey, men också för oss själva. Många bidrog med medel för att göra resan möjlig, men vi satsade också pengar själva. I mars 1989 åkte Bert Thrybom, Erik Bjorklund, Michael van der Zee och jag till de höga bergen i Kenya för två äventyrliga veckor. Varför Afrika?
Nästan på 3500 m höjd på Mt Elgon inte långt från en övergiven by där det hade bott biodlare som hade isolerade stockkupor i träden. Bergets topp kan ses i bakgrunden. Nästan varje natt var det nattfrost och nästan varje eftermiddag regnade det.
Det finns miljontals svärmar som flyger fram och tillbaka i Afrika samt några stationära typer av bin som inte hungersvärmar. Människan har inte här kunnat erodera den genetiska variationen genom tanklös inavel. Ett mindre antal samhällen, och inte av den bästa sorten av afrikanska gener släpptes av misstag fria i Sydamerika och blev grunden för vad Hollywood kallade mördarbiet.

Det afrikanska biet är inte den ursprungliga värden för varroakvalstret. Det är nära släkt med vår västerländska typ av bi. Det är också ett Apis mellifera-bi. Inte ett Apis cerana-bi (det asiatiska biet), som är ursprungsvärden för varroan. Och denna Apis mellifera från Afrika lyckades anpassa sig till en resistent typ av bi inom bara några år i Sydamerika, kanske 5 år.

Det är självklart intressant att ta reda på under vilka omständigheter ett mellifera-bi inom några år kan utveckla resistens! Något värdefullt måste man kunna lära sig. Hur som helst, det var resonemanget bakom att åka till Afrika för att hämta avelmaterial. Något fanns i det Afrikanska biet som gjorde att det kunde utveckla resistens relativt snabbt. Vi visste inte vad. Vi tycker inte om aggressiva bin eller bin som lätt svärmar, så vi letade efter ett bi som inte svärmade i hungersvärmar (absconded) och var relativt lätt att hantera. Det var därför vi åkte till bergen i Östafrika, till Kenya.

Senare har resistens mot varroan utvecklats av afrikanska bin ännu en gång, nu i Sydafrika, återigen på cirka 5 år. Numera finns också varroakvalstret i Östafrika och bina där har också visat stark resistens.

Idag vet vi förmodligen orsaken till förmågan att snabbt utveckla varroaresistens. Naturlig genetisk mångfald och liten naturlig cellstorlek.
Dr Thrybom inseminerar här två drottningar som jag lyckades odla fram, med säd som vi samlade i Kenya.
Vi tog ägg och späda larver till Sverige och jag lyckades producera ett par ungdrottningar i slutet av mars – början av april. Dr Thrybom gav den drönarsäd vi tagit med en glukoslösning med antibiotika för att göra det användbar igen efter den mer än 14 dagar långa resan. Han inseminerade ungdrottningarna med monticolasäd. Senare odlades drottningar från dessa drottningar, också från buckfast- och ligusticadrottningar. En del av de senare inseminerades också med det som var kvar av monticolasäden. Många intressanta observationer gjordes.

Monticoladrottningarnas feromoner var uppenbarligen annorlunda, eftersom några ungdrottningar inte kändes igen som drottningar och ignorerades i parningssamhällena med våra europeiska bin. En del larver matades inte. Några drottningceller kläcktes inte osv. Så jag förstår att det var tursamt att vi över huvud taget lyckades producera de drottningar som blev resultatet.

De första testerna med bina visade att utvecklingenstiden av ynglet var kortare. Efter några år av selektion övervintrade bina vi hade i biodlingsklubben och som var kombinerade med det hämtade materialet ännu bättre än de Buckfast vi haft tidigare. Vi blev också förvånade att den nya kombinationsstammen hade en så låg svärmtendens. Detta var i linje med observationerna i Afrika där bistockarna med monticolabin var fyllda med vaxbygge, medan bistockarna med låglandsbin (Scutellata) inte var det. Låglandsbina svärmade innan de hade byggt stockarna fulla och satt trångt. Slutsatsen blir att om man börjar med en stor genetisk variation och selekterar tar det inte så många generationer att komma dit man vill, om inte riktigt ända fram så nästan.

Erfarenheterna från Sydamerika och Sydafrika får oss att förstå att fler processer pågår i anpassningen än endast rekombination av kärn-DNA. En process som diskuteras i dag, eller snarare processer, är det som kallas epigenetik, förändringar i miljön förändrar hur och om gener uttrycks. Och dessa förändringar är ärftliga, tills miljön ändras igen. Endast DNA-förändringar i cellkärnan kan inte förklara en så snabb resistensutveckling som de afrikanska bina uppnådde i Sydamerika och i Afrika. De epigenetiska systemen måste vara mycket kraftfulla i anpassningen. Det får oss också att förstå att lokalt anpassade bin är vad vi vill ha.
Cellstorleken
Under det "magiska" året 2000 nådde jag 50 års ålder. Jag flydde firandet och åkte till Sonoranöknen i Arizona tillsammans med min familj. Jag hade hört talas om en anmärkningsvärd kvinna och hennes man som hade bin där. Självklart var jag nyfiken och kontaktade dem för att veta vad de gjorde. Jag råkade fråga om det var möjligt att besöka dem och på flygplatsen i Tucson mötte oss värmeväggen när vi gick ur planet. Vi möttes av ett par mycket gästvänliga bi-cowboys.

Dee och Ed Lusby blev goda vänner och lärde oss mycket. Jag började leta i de gamla biodlingskällorna och köpte gamla böcker från Barnes and Noble och Amazon. Cheshire, Cowan och Wedmore är några av de gamla brittiska auktoriteterna har jag lärt mig. Langstroth, Root och Phillips är några amerikaner. Läs dem om du har möjlighet. En del böcker finns gratis på internet.

Lusbys ville verkligen att man skulle använda mindre celler (4,9 mm), särskilt i yngellådorna. Jag har gjort det och vilka effekter det än har, vill jag inte gå tillbaka till stora igen (5,4 mm). Jag får snabbare vårutveckling och mycket starka bisamhällen. Bina svärmer inte lättare när de ges gott om plats i god tid under untecklingsfasen i början av säsongen.
Ed Lusby visar Hans-Otto Johnsen från Norge en ram med bin och yngel. Dee Lusby inspekterar en annan.
Dennis Murrell har undersökt mycket om naturligt byggda cellstorlekar. I yngelområdet är dessa cellstorlekarna ofta mellan 4,6-5,4 mm. I honungsförrådsområdet är arbetsbicellerna ibland ännu större. Drönarcellerna är ju större än arbetsbiceller, men varierar i "takt" med dessa. (Foto: Dennis Murrell)
Vad vill bina ha? De gamla biböckerna berättar att cellstorleken i genomsnitt var 5 celler per tum då man började göra mellanväggar kommersiellt på 1870-talet. Detta är något mindre än 51 mm för 10 celler mätt över parallella sidor. Det betyder att medelvärdet för yngelceller var ännu mindre och honungslagringscellerna var större i genomsnitt.
Idag har Dennis Murrell, Michael Bush och andra funnit att cellstorleken varierar mellan 4,6 och 5,9 i vad vi kallar arbetarbiceller. Minst storlek där ynglet är och störst där honungen lagras. Jag kan bekräfta dessa siffror. Vilken inverkan har det på binas välbefinnande om vi efterlikna dessa storlekar i våra bisamhällen? Jag vet inte säkert, men har indikationer. Eftersom naturen har utformat det så här under mycket lång tid är chansen stor att det har en god inverkan på livskraften. Naturen är ju inriktad på överlevnad, livskraft, förökning och uthållighet.
Elgon
Bina vi arbetar med i vår buckfastklubb kallas Elgon. Namnet är inspirerat av berget i västra Kenya, varifrån vi hämtade avelsmaterial. Jag har hållit koll på det teoretiska afrikanska innehållet i arvet i många år. Idag kanske det håller ca 25% Monticola, 5% Sahariensis och resten "traditionell" Buckfast. Fram till 2007 då varroan upptäcktes i våra bin fokuserade vi på att upprätthålla ett högt teoretiskt innehåll av monticola. Vi använde isolerade parningsstationer med systerserier som producerade drönarna.

Nu när varroan är här är det inte intressant med hur mycket arv av olika biraser det finns i våra bin. Det är varroaresistensen som är intressant och som styr avelsurvalet. Naturligtvis också god skörd och temperament. Vi lärde oss att vitaliteten och honungsproduktionen sjönk efter 4-5 generationers användning av parningsstationer med systerserier. Vi sluatade använda dem när varroan kom. Elgonstammen var nu ensam i stora områden där vi säkert kunde para våra drottningar, men nu med mer varierat arv på drönarna. Det är lättare att få fram och behålla bra bin nu.
En bigård hos en biodlare i vår biodlingsklubb som inspirerats av Gunnar Andersson.
Kerstin Ebberstens doktorsavhandling
Dr Kerstin Ebbersten hade rätt i sin doktorsavhandling om populationsdynamiken hos bin. För att undvika genetisk erosion och göra hållbara framsteg med högsta möjliga vitalitet och hälsa är den bästa generella strategin att inte bara odla från de bästa fåtal samhällena och låta para ungdrottningarna på isolerade parningstationer eller med hjälp av inseminering.

Den bästa strategin är att göra sig av med de sämsta drottningarna och föröka resten. Och odla en del extra från de allra bästa. Låt drottningarna para sig i bigårdar, allra bäst där goda samhällens drönare starkt dominerar luftrummet.

För några år sedan fick jag några drottningar från John Kefuss i södra Frankrike. Jag har provat kombinationer med Elgonstammen, med fokus på varroaresistens. Det finns goda egenskaper hos bina från Kefuss, men jag förstår att de måste gå igenom en anpassningsperiod i sitt nya område här i Sverige. Det finns kombinationer som ger riktigt stora skördar. Och de samlar mycket honung i vinterrummet, som jag gillar. En intressant sak med dessa bin. De byggde ut mellanväggar med prägling för 4,9 mm:s cellstorlek i genomsnitt bättre än mina elgonbin, trots att Kefuss sa att han inte använde små celler, eller snarare brydde han sig inte om cellstorleken för att vara mer korrekt. Hur som helst, hans bin var små och byggde små celler mycket bra. Det hände att de ignorerade 4.9-mönstret och byggde ännu mindre, ner till 4,6 mm.
Kirk Webster är en annan biodlare jag har lärt mig från. Han är en god vän. Här inspekterar han avläggare.
Jag har lärt känna många bra biodlare och fått många goda vänner under årens lopp. Det fascinerande med biodling är inte bara bina. Det är också att lära känna nya människor. Människor är mystiska. De kan vara orsak till problem i livet. Men utan dem är livet inte roligt. Jag hoppas att jag också är på det sättet.