Elgonbin
Biodling
Grunden för livet på jorden är växterna. Den allra största delen av växterna behöver pollineras för sin existens och spridning. Honungsbiet, Apis mellifera, är den bästa pollinatören av alla, till exempel för att de är starkt inriktade på att besöka samma slags blommor när de har börjat besöka en typ. Detta är grundläggande för att pollinering ska ske, en blomma som ska pollineras måste ha pollen från samma art. En annan fördel är att bin bor i stora samhällen med många individer, så det finns tusentals potentiella pollinatörer på samma plats. Mänskligheten, ja hela skapelsen, har stor nytta av honungsbina. Sannolikt mer än de flesta är medvetna om.
Honung är många gånger det vi först förknippar med bin. Honung kan se ut på olika sätt beroende på från vilka växter bina har samlat den. Längst til vänster ser vi i det närmaste ren ljunghonung, till höger honung från vilda hallon och i mitten en blandning av honung från olika växter i skogen. Honung är det som vi överlägset skördar mest från bina. Och det är det som efterfrågas mest, både för sin sötma och sin nytta.
Propolis, eller bikitt, samlar bina oftast från bladknoppar som innehåller mycket sjukdomsbekämpande hartser. De klär hela insidan av sin bohåla/bikupa med bikitt. Den värme och fukt som finns i en bikupa är annars en perfekt miljö för sjukdomsalstrare. Men bikittet hjälper till att hålla bina friska. Flera biodlare samlar bikitt och använder det att tugga på och till att göra tinkturer (lösningar i alkohol) för att hjälpa till och hålla också sig själva friska.
Den största nyttan gör bina genom att pollinera alla de växter som behöver pollineras. Det gör de genom de pollenkorn som fastnar på deras kroppshår, som vid nästa blombesök hamnar på den blommans pistill. Men bina samlar också pollen till sig själva.. Det är en proetinrik föda med många olika slags näringsämnen. (Foto: Bo Malmgren)
Pollen kan man också skörda. Det är en näringsrik föda också för oss. Det innehåller t ex alla B-vitaminer, inklusive B-12 som man kan ha svårt att få tillräckligt av. (Foto Sven-Olof Ohlsson)
Med Elgonbin
Honungsbin lever vilt i håligheter av olika slag, ihåliga träd, trossbottnar, väggar i gamla hus, klipphålor, mm. Det är bättre för pollineringen av omgivningen om man kan se till att det finns fler bisamhällen än det av sig själv blir om man inte hjälper till, kanske 5-10 st kan vara lagom i en bigård. Och det är lättare att hjälpa bina att överleva och skörda överskottet av deras födoinsamlande.
För att hjälpa bina bäst och långsiktigt på ett bra sätt, att sköta bina på ett bra sätt, lär man sig att förstå så mycket som möjligt av hur bin lever i sitt naturliga tillstånd utan någon hjälp. Då kan man se hur bin själva klarar av utmaningar och vad som kan vara en begränsande faktor för dem så att man kan hjälpa dem med just det.
I det moderna jordbruket används ofta s k skyddskemikalier för att skydda grödorna mot skadeinsekter. Det är då lätt hänt att nyttoinsekter som t ex bin påverkas negativt. I vårt moderna sätt att hålla bin har vi inte heller varit vakna för vikten av att inte till varje pris hålla vid liv bisamhällen med sämst livskraft. Honungsbin undviker inavel maximalt, men många biavlare har använt det. När de själva bestämmer utan vaxmellanväggar med förpräglat kakmönster bygger de olika cellstorlekar, mindre i yngelområdet. Allt detta har hos oss idag resulterat i bin som inte är så bra på att möta nya hot.
De allvarligaste hoten mot bina är ett kvalster, Varroa destructor, stort som knapphålshuvud, som sprider virus. Och allt fler lantbrukskemikalier. För att få bukt med varroakvalstret används på många håll ytterligare kemikalier som belastar bisamhällets livskraft, även om de inte skulle ge några restprodukter i honung, vax eller propolis.
Efftersom afrikanska bin i Sydamerika på bara ca 5 år utvecklade resistens mot varroan föddes idén att hämta avelsmaterial från snälla afrikanska bin. Inte alla afrikanska bin är så försvarsbenägna som den variant som kom till Sydamerika, och som rymmer iväg i svärmar av fler anledningar än våra bin, t ex när tillgången på mat är dålig. Tre raser är mer lika våra europeiska bin, Monticoal i framför allt Östafrikas höga bergsområden, Unicolor på Madagaskar och Kapbiet på Sydafrikas södra spets.
I mars 1989 åkte en grupp på fyra biodlare till Kenyas berg i Östafrika och hämtade till Sverige drönarsäd i kapillärrör och biägg och små larver i bitar av nybyggda vaxkakor. Det blev avelmaterial från ett av Afrikas berg, Mt Elgon, med ett klimat nära trädgränsen som liknar vårt men utan en vinterperiod. Vintertemperaturerna var bara på nätterna.

Syftet med avelsmaterialet var att öka vitaliteten och genvariationen hos vårt välavlade europeiska bi. Vi trodde att resutatet skulle kunna bli ett bi som skulle kunna anpassa sig till att klara av varroan. Birasen var Apis mellifera monticola på Mt Elgon, en mörkt och tåligt bi med ett relativt gott humör.
Vårt afrikanska team i en liten by i västra Kenya på 2000 m höjd framför "The Old Lady", Landrovern från 1954 vi hyrde i Nairobi. Från vänster Dr Bert Thrybom, Erik Bjorklund, Erik Österlund, familjen Nyongesa som var vår värd, och Michael van der Zee.
En stockkupa från högt upp i ett träd nära trädgränsen på 3500 m höjd på Mt Elgon i västra Kenya. Det var från den här kupan vi lyckades få tag drönarsäd, även om det var fel tid på året för drönare. Drottningen hade utslitna vingar och bina ville byta ut henne så snart det bara var möjligt i början på nästa nektarsäsong.
Jag odlade drottningar från äggen och de små larverna i slutet av mars hemma i Sverige då det fortfarande nästan var vinter här. Dr Bert Thrybom inseminerade ungdrottningarna med säd vi samlat in. Säden var då för gammal (mer än 14 dagar) och gjordes livsduglig igen med en speciell lösning (med glukos) gjord av Dr Thrybom. De äggläggande drottningar som blev resultatet blev inledningen på ett långvarigt arbete fyllt med tålamod och selektion de kommande åren.
Jag arbetade huvudsakligen med Buckfastbin som bas för kombinationen med avelsmaterial av Monticolabina vi hämtat. Buckfastbiet är ett resultat av många årtiondens avelsarbete genom kombinationer av olika raser och efterföljande selektion av benediktinermunken Broder Adam. Han bodde i klostret Buckfast Abbey i Devon i sydvästra England.
Broder Adam 1983 på parningsstationen för sina Buckfastbin i Shirburton, Dartmoor, England. Det var hjärtat för hans kombinationsavel av olika raser av bin och den fortsatta stabiliseringen av Buckfaststammen. Han använde som drönarproducenter dottersamhällen av ett samhälle som hade nått kvalitetsstandarden för att få bli kallat Buckfast.
På försommaren 1989 hämtades drönarsäd och ägg från korsningar mellan Buckfastbin och Apis mellifera sahariensis till Sverige från Holland från en av teammedlemmarna till Afrika, Michael van der Zee. Dessa bin kom ursprungligen från den marockanska oasen Erfoud i Sahara. Det är också afrikanska bin och lätta att hantera, men från en annan typ av besvärliga omgivningar.

Syftet med att använda även detta bi var att undvika inavel, eftersom det använda Monticola-materialet var ganska litet och därför hade en liten genetisk variation. Broder Adam hade tidigare gjort försök med korsningar med sahariensisbin och de hade visat sig ha värdefulla egenskaper. Att Michael van der Zee hade erfarenheter från andra liknande expeditioner var värdefullt vid vårt besök i Kenya.
Erik Bjorklund, en av teammedlemmarna, är fortfarande en ledande person i biståndsföreningen, Svenska Mount Elgonföreningen och har många lokala kontakter. Han är också en erfaren biodlare.
Den afrikanska bi som vi tog med till Sverige på detta sätt var relativt lätt att hantera, definitivt inget mördarbi. Det var lätt att få bra kombinationer med både buckfastbin och italienska bin.

Jag fortsatte med kombinationsarbetet med utgångspunkt från mina buckfastkorsningar med monticolamaterialet vi hade tagit med. Jag försökte kombinationer med Monticola på modersidan, och även med Buckfast på modersidan. Den förra varianten var bäst och jag fortsatte med den typen av kombinationer. Mycket snart blev bina mycket lätta att hantera och hade en endast en låg tendens att svärma, om man gav dem gott om utrymme för äggläggning, honungslagring och för det snabbt växande antalet bin på våren och försommaren.
En förstakorsning mellan Monticola och Buckfast. Drottningen i detta samhälle är en ren monticoladrottning som parats med drönare från mina buckfastsamhällen.
Resultatet är inte ett buckfastbi i strikt mening, eftersom det inte är framtaget i Buckfast. Men det är ett bi som är framtaget på ett liknande sätt. Man kan säga att det är ett slags buckfastbi. Det har fått namnet Elgon. Det är en kombination med en hel del afrikanskt monticolaarv och en mindre del sahariensisarv, åtminstone teoretiskt. Vi som utvecklar denna bistam har varit angelägna om att försöka använda drönararv som liknar Monticola, i utseende och egenskaper.

Detta är en skillnad jämfört med avel av buckfastbin. Där använder man ett bra buckfastsamhälle som man odlar drottningar från. Dessa drottningars samhällen blir sedan de samhällen som ger drönare (och inga andra just det året). Det blir alltså endast systerdrottningar som ger drönare för parning på en isolerad parningsplats ett eller två år i taget. Numera använder vi i Elgonaveln ett stort antal samhällen, inte endast systerdrottningar, som ger drönare där ungdrottningarna paras. Och platsen är inte isolerad så att ytterligare andra elgondrönare kan hitta fram till drottningen. Det skulle också kunna hända att någon enstaka icke elgondrönare skulle kunna lyckas. I praktiken har sådana fåtaliga "felparningar" ingen långsiktigt negativ betydelse, bl a därför att varje drottning parar sig med i genomsnitt 20 drönare och man byter ju hela tiden ut de sämsta drottningarna. Kanske en s k felparning kan ge ett bra resultat ibland.
Syftet med avelsarbetet i mitt område var fram till 2007 (det var då som varroakvalstret hittades i vårt område) att behålla så mycket som möjligt av det teoretiska Monticola-arvet tills vi kunde dra några slutsatser om värdet av detta arv då det gällde målen vi ville nå, varroaresistenta bin såväl som bra bin då det gäller bl a skörd och temperament. Det var därför vi åkte till Afrika.
Det var 2007 som varroakvalstret hittades i vårt område och avelsarbetet ändrade fokus till varroaresistens istället för teoretiskt arv av Monticola.
Ett mörkbrunt varroakvlster som sitter på thorax på detta bi. Det parasiterar på det vuxna biet när det inte ligger inuti en täckt yngelcell och lägger ägg som ska bli nästa generation. Det kommer ut ur cellen igen när den mogna unga nya biet kryper fram. Snart kryper det ner i en yngelcell igen. Det sker några gånger innan det dör av åldersskäl. Foto: Pixabay.
Några bryr sig mycket om vilken färg bina har. Det gör inte jag. Det är inte ett urvalskriterium för mig. Därför kan färgen på Elgonbin variera en hel del. Men ofta ser de ut som en mörkare typ av Buckfastbin, där arbetsbina kan ha ett par brungula band på bakkroppen. Drottningens färg kan variera från ganska ljus till svart, där de flesta är åt det mörkare hållet. Men ibland händer det att ett samhälle blir ganska ljust utan att någon gjort ett urval för det.
Den ljusare färgen kommer antagligen åtminstone delvis från de inblandade Sahariensisbina. Även detta bi har visat sig ha överlevnadsfördelar vad gäller varroakvalstret. Det afrikaniserade biet (AHB) i Sydamerika, Sydafrikanska och Östafrikanska bin har mycket små, och mest inga, problem med denna parasit, jämfört med de bin som är vanliga i Nordamerika och Europa.
Problemen för våra västerländska bin är stora. Skötseln av bina är centrerade runt bekämpningen av kvalstret, oftast med olika slags kemikalier. Många biodlare förlorar mer eller mindre regelbundet stora delar av sina bisamhällen pga de virus som kvalstret för med sig. De kemikalier som används för att bekämpa kvalstret är inte heller så snälla mot bina. Växtskyddskemikalier på grödor ger också kombinationseffekter. Andra stressfaktorer sänker också immunförsvaret hos bina, t ex ofta förekommande flyttningar med bin till olika pollineringsuppdrag. Till slut kan det bli för mycket för bisamhället och det "kraschar".
I USA har antalet bisamhällen minskat så mycket att det är problem med att få tillräckligt många för de många pollineringsbehov som finns i viktiga grödor. Den enda långsiktiga lösningen är bin som är resistenta mot varroakvalstret, så att bin inte behöver utsättas för stressbildande och immunsystemssänkande aktiviteter och kemikalier för att överleva. Och ofta på grund av att dessa överlever de knappast i alla fall, eller gör det mycket försvagade.
På många ställen i världen arbetar folk nu på den här långsiktiga lösningen för att få bin som kan stå emot kvalstren, som bina i tropiska Sydamerika och Afrika gör. På fler och fler ställen i Nordamerika och Europa har biodlare fått möjlighet att utveckla en lokal bistam som de inte behöver behandla mot varroan eller något annat på minst 10 år eller mer. Avelsarbetet med elgonbina tar lärdom av detta.
Namnet Elgon talar om att dessa bin inte är precis desamma som Buckfastbin, även om de liknar dem. Namnet är inspirerat av ett av de berg där Monticola-biet lever. Vi tog ägg, späda larver och drönarsäd till Sverige. Mt Elgon ligger i västra Kenya på gränsen till Uganda. Namnet Elgon är skyddat som ett varumärke för att hindra användningen av namnet på utkorsade avkommor som inte är goda representanter för Elgonstammen. Men du kan odla fritt från en Elgondrottning och använda döttrarna till att förbättra din egen bistam. Till slut kanske du har så mycket Elgonbin i din trakt att du har en egen Elgonstam där.
Namnet på bina är inte viktigt i sig själv, men egenskaperna hos bina är det. Syftet med detta bi är att hjälpa bin, detta och även andras, om man vill göra kombinationer med det, att överleva och trivas. Och inte bara bina, utan vi alla som drar nytta av honungsbinas insatser.