Elgonbin
Hans-Otto Johnsen är en hårt arbetande norsk biodlare som är full av idéer för att producera ren mat med friska sjukdomsresistenta bin. Här skördar han pollen. Han har bin som är varroaresistenta med låg kvalsternivå utan behandling i ca 15 år. Han producerar sina egna vaxmellanväggar med professionell utrustning. Här skriver han om ett av sina cellstorlekstest.
Test av cellstorlekar
Hans-Otto Johnsen, Norway:
Cellstorlekstest 2002-2004
2002 etablerade jag en testbigård för att testa liten cellstorlek. Det var två grupper av bisamhällen i testbigården. De två grupperna placerades så långt bort som möjligt från varandra, men fortfarande så nära att man kunde säga att de fanns i samma bigård.
Målet
Målet med testet var att observera utvecklingen av varroa-populationen under testet och att mäta honungsproduktionen.
Starten
En grupp i bigården hade en förstorad cellstorlek då det gäller yngelrummet (som har varit det normala i många år) – (5,5 mm - 55 mm mätt över de parallella sidorna för tio celler). Den andra gruppen etablerades av bin födda i 5,1 mm celler.

Året därpå (2003) minskades cellstorleken till 4,9 mm i gruppen med liten cellstorlek.

Alla drottningar i testet var systrar odlade från samma samhälle. Och de parades alla på samma isolerade parningsstation med systersamhällen som producerade drönarna. Rasen var buckfast (inte elgon). Jag började med 20 samhällen i varje grupp, med de två grupperna 200 meter från varandra för att undvika att röveri och felflygningar mellan grupperna. För att ytterligare undvika oönskad påverkan av bin från den andra gruppen skördades honungen sent på dagen, bitömmarbottnar användes och flustren minskades i storlek.

Sent på hösten 2002, då det inte fanns något yngel, behandlades testsamhällena med oxalsyra. Syftet med denna behandling var att utjämna kvalsterpopulationerna och börja med en låg mängd kvalster nästkommande säsong.
Utbyggnaden av 4,9-mellanväggarna
Småcellsamhällena byggde till en början inte ut 4,9-mellanväggarna bra. Ojämna cellstorlekar uppstod, men vissa områden hade bra utseende. De sämst utbyggda mellanväggarna ersattes så snart som möjligt med nya 4,9-mellanväggar och bina byggde ut dem bättre och bättre. När småcellsgruppen fick nya mellanväggar fick storcellgruppen det också (då givetvis med 5,5 mm cellstorlek). På grund av dessa omständigheter gjordes bara några mätningar 2003. En alkoholtvätt i oktober när det inte fanns yngel var det en lägre angreppsgrad av kvalster bland småcellsamhällena.
Hur man mäter cellstorleken.
Resultat 2004
Kvalstermängden var under hela säsongen 2004 betydligt lägre i småcellsgruppen. Se figur 1. Det naturliga nedfallet i genomsnitt i småcellsgruppen toppade vid 2 kvalster per dag och sjönk sedan stadigt. I den storcellgruppen toppade den vid 7 kvalster per dag, minskade och ökade sedan igen.
Figur 1
En alkoholtvätt gjordes sent på hösten 2004 när det inte fanns något yngel i samhällena. Se figur 2.

I småcellsgruppen var angreppsgraden av varroa 14 per 100 bin (%) (intervallet var 3-26 %) och i storcellsgruppen 29 % (intervallet 3-64 %).

3 %-samhället i småcellsgruppen gav en genomsnittlig skörd, medan den med 3 % i storcellsgruppen gav en mycket liten skörd som tydde på att det var ett svagt samhälle, vilket det också var.

De tre 26 %-samhällena i småcellsgruppen och 64 %-samhället i storcellsgruppen gav alla goda skördar som indikerar starka samhällen med goda möjligheter för kvalstret att reproducera sig.
Figur 2
Samhällena i småcellsgruppen var i genomsnitt ungefär en låda starkare vid bistyrkans maximum i mitten av sommaren.

Den genomsnittliga honungskörden i den storcellgruppen var 36 kg, intervall 8-57 kg.
I småcellsgruppen var den 24% större med 44,5 kg, intervall 23-62 kg.

En intressant observation var att honungskörden från småcellsamhällena var jämnare, förutom toppsamhället och några i botten. Resten var väldigt lika i skörd, medan skördarna i storcellgruppen var mer spridda i storlek. Toppskördarna var likartade i de två grupperna.

I båda grupperna fanns kalkyngel. Det är svårt att mäta, men mina anekdotiska ögon sade mig att storcellgruppen var tydligt mer påverkad. Detta kan ha bidragit till den mindre skörden i den här gruppen. Man kan tänka sig att kvalsterpopulationen skulle ha varit ännu större utan kalkyngel.

I september 2004 byttes drottningarna i alla återstående samhällen, vilket var 16 i småcellsgruppen och 16 i storcellgruppen. Då drottningbytet gjordes hittades stilla bytes-drottningar i 7 samhällen i småcellgruppen och i 8 samhällen i storcellgruppen.
Fortsättningen av testet
Testet fortsatte följande år, nu med en annan ras, norsk carnica. Resultaten hos mig var liknande som beskrivs här. Det fanns också en annan testvärd då mitt test var en del av ett gemensamt test med biodlarföreningen i Norge. Den andra testvärden skötte sina bin på ett så annorlunda sätt jämfört med mig att man inte kan se det som att vi ingick i samma test. Till exempel har inte samma försiktighetsåtgärder gjorts avseende den verkliga cellstorleken och för att undvika felflygningar och röveri.
En kort uppdatering 2006
Mina erfarenheter 2006 bekräftade vad som skrivs i denna artikel. Vinterförlusterna var återigen låga. Och jag såg mindre kvalster i min biodling. Jag lyckades byta till elgon-drottningar i nästan alla mina samhällen 2006. Bina skötte sig bra trots att säsongen var mindre bra.

Denna artikel är en del av den som publicerades i Bee Culture nov 2005, vilken kan läsas här:
Något av vad som hänt i min biodling under de följande åren kan läsas här: