Elgonbin
Ohlsson, Finland 2002 –
Sven-Olof Ohlsson tells their story:
Hösten 2002 invintrade jag 130 bisamhällen. Varroakvalstret hade just slagit till i området där jag bor. Vinterförlusterna var stora den vintern, nästan 50%. Vintern var lång och svår. I mars hade omkring 20 % dött. De som dog senare hade för det mesta påbörjat äggläggningen och var för små i bistyrka för att täcka även foder bredvid ynglet när det blev kallt igen i april.

15 samhällen, alla buckfast, hade behandlats med Apistan. Resten, alla elgonsamhällen, var obehandlade. Endast 2 av de Apistanbehandlade samhällena överlevde. Dessa två var inte "rena" buckfast (från Danmark), utan döttrar till buckfast, högst sannolikt parade också med elgondrönare. En av de överlevande buckfast hade också något monticola-arv på modersidan.

Många bigårdar i Österbotten i Finland blev helt utplånade den vintern. I andra var det bara några få samhällen kvar.

En biodlare har en speciell historia. Han bodde 35 km söder om mig och invintrade 13 samhällen hösten 2002, korsningar mellan elgon, italienare och buckfast. Denne biodlare använder stor cellstorlek. Bina fick inget extra socker för vintern, bara honungen som de hade samlat. Egentligen fick de behålla all sin honung. De fick heller ingen behandling mot varroa. Alla samhällen överlevde väl. Han sålde 8 samhällen 2003 och invintrade de återstående 5 på samma sätt som föregående år, men han skördade lite honung. Alla 5 övervintrade utmärkt och var i bra form på våren 2004. Han sålde några av dessa 2004 men gjorde några avläggare och hade återigen 5 samhällen som gick in på vintern hösten 2004. Återigen tog han väldigt lite honung från dem och gav dem inte något socker som vinterfoder. Man kan undra om socker bidrar till dålig övervintring, själva sockret eller någon förorening av kemikalier, eller båda. Man kan också undra om för mycket av störning av bin orsakar stress och påverkar binas försvarssystem negativt, deras försvarsbeteende mot kvalstren.
Ett starkt överlevarsamhälle bland många döda våren 2003. Detta samhälle, 439, visade hygieniskt beteende mot kvalster i ynglet. Så kallat skalligt yngel, bold brood, är ett kännetecken för detta. Skalligt yngel är förtida avtäckning av täckt yngel med varroa. Ibland rensas puppan ut i jakten på kvalstret. Detta samhälle var av samma moderlinje som de bästa samhällena hos Poul Erik Karlsen på Bornholm. Sahariensis moderlinje med flera generationers parning med drönare med mycket monticola-arv.
Marianne tar stor del i biodlingen och arbetar med bina minst lika bra som jag gör.
I maj 2003 köpte jag 15 carnica-drottningar från Slovenien och gjorde avläggare med dem. Jag placerade dem i bigårdar flera tiotals kilometer från mina elgonbin. Sådana tidiga drottningar ger en skörd så att inköpet betalar sig redan det första året. Därför köpte jag dem, för att kompensera för vinterns förluster. Dessa samhällen behöll sina carnica-drottningar och fick ingen varroabehandling hösten 2003. De hade 3-4 kakor med 5,1 mm:s cellstorlek i mitten av yngellådan (10 ramar Langstroth 448x232 mm), resten hade 5,5 mm:s cellstorlek.

Hösten 2003 - 80 samhällen invintrades. 15 av dessa var carnica-samhällena, resten var elgon (och två buckfast-döttrar). Därefter testade vi (min fru Marianne och jag, hon tar lika stor del i biodlingen som jag) några av elgonsamhällena.

Vi använde 5 myrsyragelpåsar och 10 tymolbitar typ wettex med 15 gram tymol vardera. De lades in i samhällena över natten. Nedfallet var inte stort i något av de testade samhällena, 10-15 kvalster, förutom från ett samhälle, från vilket det ramlade flera hundra, ett elgon. Det samhället blev ganska litet och drottningen byttes.

Vi använde Apistan i tre veckor i lite mindre än 20 samhällen för jämförelsens skull. Bara lite mer kvalster än nämnt ovan ramlade från dessa.

Vintern var normal 2003-04. Endast ett av de gamla samhällena dog och 7 avläggare av elgonbin. Vintrarna är ganska svåra på denna latitud (drygt 60 grader), förlusterna av avläggare har förmodligen sin förklaring där. Vinterförlusterna bland elgonbina var 12%.

Det fanns en skillnad beträffande kvalstermängderna hösten 2002 och hösten 2003. Det var definitivt lägre angrepp hösten 2003, med hjälp av binas egen kraft. Alla "rena" Buckfast var borta 2003 (det fanns inte längre så många samhällen som producerade stora mängder kvalster, som de kunde dela med sig av). De flesta samhällena hade åtminstone ett par kakor med 4,9 mm cellstorlek i mitten av yngellådan hösten 2003, vissa hade flera. Resten var 5,1 mm i elgonsamhällena.
2004
Bistyrkan var bra i april 2004. Den starkaste samhället täckte 1 och en halv 10-ramars låda hel-Langstroth.

Av de 15 carnica-samhällena dog 9, 60 %. De som var kvar såg friska ut på sina 6-7 ramar med bin.

Under 2004 kunde jag inte se några tecken i något av elgonsamhällena att de hade kvalster. Jag gjorde ingen drönaryngelutskärning eller använde några kemikalier för att kontrollera graden av kvalsterangrepp eller kontrollerade naturligt nedfall av kvalster eller behandlade mot varroa. Jag var dock uppmärksam på om jag kunde se några tecken på en växande kvalsterpopulation eller infektioner från virus, eller om någon negativ utveckling av något slag skulle äga rum. Men samhällena uppträdde normalt hela säsongen.

Jag vintrade in 97 samhällen hösten 2004, varav 17 fanns i carnica-bigården. Jag hade köpt några ytterigare carnica-drottningar från Slovenien och odlade också några drottningar från de bästa av de gamla carnica-drottningarna. I några av carnica-samhällena bedömde jag att varroapopulationen var lite för hög och behandlade dem med tymol på sensommaren.

Varför carnica-bigården såg så bra ut tror jag var på grund av användningen av mellanväggar med 4.9 mm:s cellstorlek. De samhällen i den bigården som hade lite för stor varroamängd var dem som inte hade byggt ut 4,9-mellanväggarna så bra föregående år.

År 2004 byggde bina i carnica-bigården ut 4,9-mellanväggarna bra, vilket jag tror berodde på användningen av ett mindre avstånd mellan ramarna, 32 mm från mitt till mitt, istället för 35 eller 38 mm. Bin vill tydligen inte bara ha mindre cellstorlek i yngelområdet, utan också ett tätare cc-avstånd mellan kakorna.
2005
I mars 2005 hade inga samhällen dött och alla var friska och fina. Säsongen 2005 var bra med mycket honung. Bina utvecklades normalt och uppförde sig som förväntat. Inga problem med kvalster eller någon annan sjukdom. Inga behandlingar gjordes förutom vad jag kommer att beskriva lite längre ner.

Jag höll utkik efter ev tecken på onormal utveckling eller beteende, men kunde inte se något sådant i samhällena. Min övertygelse är att behandlingar ska användas så lite som möjligt, där normen är ingenting. Jag tror att alla slags kemikalier har dåligt inflytande, inte bara på krypet som är målet för behandlingen utan också på kvalstervärden, bina. Främmande kemikalier kan helt enkelt göra dem svagare i olika avseenden. Men väldigt mycket är det fel användning av tid och pengar, när det finns andra strategier tillgängliga.

Selektion för att få resistenta bin är det viktigaste och skötselmetoder som hjälper bina att hålla sig friska är ett annat viktigt verktyg. Om du använder mycket kemikalier är det omöjligt att selektera för resistenta bin. I början av en urvals- och skötselstrategi kan man förmodligen förlora lite fler bisamhällen. Men sådana förluster är något man kan förvänta sig att de kommer i intervaller i vilket fall när s k läkemedel används, så det är en sämre långsiktig lösning. 30 år med kemikalier längre söderut i Europa än där jag bor har gett tydliga resultat att så är fallet.

Att vintra in bina hösten 2005 gick nästan lika smärtfritt som på den gamla goda tiden innan kvalstret hade kommit.

Eftersom jag är nyfiken av naturen har jag även testat några andra typer av bin än de elgon jag har. Elgon har bidragit bra till att avla resistens mot varroakvalstret. I Finland kan vi köpa äggläggande drottningar i maj från södra Europa. Så jag har provat några slovenska carnica-drottningar och italienska italienare. Avläggare som görs med sådana drottningar i maj ger en skörd samma år som de är gjorda, även under vår korta säsong. Jag måste dock säga att jag inte gillar dessa andra bin så mycket som jag gillar min egen bistam (det är alltid fallet med oss ​​biodlare eller hur? :-), så jag ska sluta använda dem.

De italienska italienarna (inte italienare som odlas i Finland jag vill påpeka) är tyvärr mycket aggressiva, åtminstone de jag har prövat. Carnica-drottningarna från Slovenien är enligt min erfarenhet för ojämna i olika avseenden. Men några av de slovenska drottningarna är mycket bra. Jag tror även att det skulle vara möjligt att odla en bra varroaresistent stam av dem om man har tillräckligt många, speciellt om man håller dem på liten cellstorlek, högst på 5,1 mm, helst på 4,9 mm. Några av dessa slovenska carnicabin kan bygga ut småcelliga mellanväggar bra.

Eftersom jag har en gjutform för vaxmellanväggar med 5.1 mm cellstorlek, har jag inte varit så angelägen att gå ner till 4,9 mm. Men de flesta av mina bisamhällen har åtminstone ett par 4,9 kakor i mitten av yngelrummet när jag vintrar in dem. Den onormala stora cellstorleken som har använts i ganska många år i Finland är 5,4-5,5 mm. Man kan även hitta gjutformar som ger cellstorlek 5,7 mm. Men fler och fler av oss biodlare inser att historien har spelat ett spratt med oss, eftersom de första kommersiella vaxmellanväggarna hade 5 celler per tum (i Amerika), som ligger strax under 5,1 mm cellstorlek.

Kakorna med 5,45 mm cellstorlek har jag fortfarande använt i skattlådor ovanför spärrgallret och inte till ynglet.

Jag vintrade in 129 samhällen hösten 2005. Av dem var 6 döda på våren pga svält. Mitt fel. Inga tecken på varroa eller virusinfektioner.

När jag skördar noterar jag vilka samhällen som inte har utvecklats som förväntat, om de är svagare än de andra. Jag kontrollerar också hur rent de håller på bottnen. Jag tror att jag har sett en koppling mellan varroamotstånd och rena bottnar. Kanske hygieniskt beteende påverkar också motståndet mot kvalster.

De samhällen som inte verkar tillräckligt bra ger jag en tymolbit. Sådana disktraseliknande bitar på 2,5 cm x 10 cm med intorkad tymollösning kan köpas här i Finland. Tio bitar i en plastpåse. Rekommendationen är att lägga en bit på överlisterna på yngelrummet under fyra veckor strax efter huvudskörden. Där jag bor inträffar detta i början av augusti. Jag gjorde så i mina sämre bisamhällen och kontrollerade nerfallet av kvalster efter tre dagar. De i vilka det ramlade 200-300 kvalster (det högsta antalet) fick behålla sina tymolbitar i tre veckor. Där det ramlade 10-20 eller så tog jag bort bitarna.

De samhällen som testades på detta sätt med en tymolbit var alla italienare, 5 i antal, alla carnica-samhällena, 13 i antal och ca 32 elgon och elgonkorsningar. Sammanlagt ca 50 samhällen av mina 129 testades på detta sätt. Många elgon-bigårdar hade inte behandlats på flera år då och många elgon-samhällen hade aldrig fått någon behandling av något slag.

30 av dessa 50 samhällen fick behålla sin tymolbit i tre veckor på grund av antalet kvalster som föll under de första tre dagarna. Det var de 5 italienarna och 10 av de 13 carnica-samhällena. De andra 15 var huvudsakligen elgon korsade med buckfastdrönare. Egentligen vet jag inte om denna behandling var nödvändig för att få samhällena att överleva. Man kan förstå att jag lätt kan ha missat andra samhällen som jag inte testade, som kanske skulle ha behövt behandling pga ganska många kvalster. Men inga samhällen hade problem med övervintringen.

Men överlevnadsförmågan beror på ett sätt inte på mängden kvalster. Bisamhällen kan ibland ha ganska stora mängder kvalster och fortfarande överleva bra. Det är virus som dödar samhällena, kanske i samarbete med nosema och bekämpningsmedel. Men jag tror att jag åtminstone fick tag på de mest sannolika kandidaterna till att inte överleva på det sätt jag beskrev här. Kvalstertrycket i bigården som helhet sänktes och jag tror att de andra samhällena fick det lättare att av egen kraft klara av varroan då de slapp de extra kvalstren de kunde ha fått från grannsamhällen genom reinvasion.

Elgon går på modersidan tillbaka till monticola i de östafrikanska bergen eller till sahariensis från en marockansk oas. Jag har dock några samhällen som har buckfast på modersidan (makedonska linjen) som har korsats med elgondrönare tre gånger (2005). Sådana samhällen klarade sig också utan tymolbehandling.

Jag borde också nämna att jag inte har gjort några drönaryngelutskärningar på flera år för att bekämpa kvalstret. I stället har jag låtit samhällena ha en ram med mycket drönarbygge. De behöver drönare, till exempel för parningen av ungdrottningar.
Ett starkt elgonsamhälle i maj 2006.
Tillbaka till det normala 2006
Övervintringen till våren 2006 gick bra. Utvecklingen var normal under våren, samhällena såg faktiskt så friska och starka ut som de inte hade gjort på många år. År 2006 var biodlingen tillbaka till det normala som den var före kvalstret, åtminstone nästan.

Jag studerar bina vid flustret, ofta när jag tar en rundtur i bigården hemma. Det är intressant. Man kan se olika saker som händer. Våren 2006 såg jag några samhällena där vaktbina vid flustret var väldigt aktiva och kontrollerade varje bi som närmade sig. Jag skulle vilja testa igen att ge sådana bin varroa för att se vad de skulle göra med dem. Men jag har problem med att hitta kvalster nu. Kanske måste jag annonsera efter en yngelram med med mycket kvalster. :)

Jag uppskattar att fler biodlare prövar på elgonbin i Finland. Jag nämner bara några här som har elgonbin. Pauli Nevala som vann guldmedalj i spjutkast i de olympiska spelen i Japan 1964 är en. Pauli har nämnt för mig att hans elgonsamhällen luktade starkt som av kattpiss i höstas. Den lukten kunde jag också känna för flera år sedan då jag hade buckfastsamhällen med mycket kvalster i mina bigårdar. Också andra har nämnt att de känt en liknande lukt från elgonsamhällen, särskilt på höstarna. Några av dem kallade till och med dit bitillsynsmannen för att få bina kontrollerade om de hade amerikansk yngelröta, vilket de inte hade. Det är självklart svårt att veta om den här lukten har något att göra med bin som kämpar med kvalstret, men det verkar ändå, som bina kan lukta så här när de kämpar mot en kvalsterpopulation som är lite större än bara liten. En annan biodlare som arbetade med elgon var biforskaren Seppo Korpela. Han räknade kvalster mycket mer än jag gjorde och var inblandad i att försöka avla en resistiv stam. Han använde inte små celler.
Många av mina elgon-samhällen kan spåras tillbaka till ett samhäle som jag kallade 439. Moderlinjen är sahariensis, men den hade mycket monticola-arv, åtminstone teoretiskt.

Jag kan också nämna att min honung testades 2005-06 för sporer av amerikansk yngelröta och inga hittades. Jag ser inget kalkyngel längre. Jag vet inte om jag ska tacka det urval som har skett i min bistam eller liten cellstorlek. Kanske båda. Ingenting av detta är åtminstone skadligt för bina. Om man inte använder mycket inavel förstås.

Jag är övertygad om att inavel kan göra mycket skada i att försvaga bina. Parningstationer och insemination kan vara till nytta, men för att hålla den genetiska variationen tillräckligt stor tror jag att det är viktigt att ungdrottningarna kan para sig i ett område med ett stort antal samhällen som inte är för nära besläktade men fortfarande av samma ursprung. Som jag har det här i Munsala där jag bor.

Åren har gått sedan 2006 och idag mer än tio år senare fortsätter biodlingen på samma sätt som då, tillbaka till det normala som innan kvalstren kom. Jag har haft 200 samhällen, men jag blir äldre och är på väg att minska antalet samhällen något.
En av mina bigårdar 2006
Min hemsida: