Elgonbin
Resistensavel
Jag började långt innan varroakvalstret att fokusera på att öka varroamotståndet i min bistam. I mars 1989 åkte jag och en grupp biodlare till Kenyas berg för att hämta avelsmaterial som var mer släkt med de resistenta bina i Sydamerika än vad vi hade i Europa. Du kan läsa lite om det bl a på de här två länkarna:
Idag inser jag att jag kanske inte hade behövt göra den här resan. Men kanske att det här avelsmaterialet har gjort resistensaveln lättare. Men det var inte lätt att åka till Afrika och arbeta fram en ny kombinationsras.
Hur som helst har jag nu en stam jag kallar Elgon. Jag vill inte ha några andra bin idag. Kanske jag kommer att prova nya stammar och kombinera med elgonstammen. Jag har redan gjort det några gånger, men det är inte mycket kvar av de försöken, men något kan de säkert ha bidragit positivt till elgonstammen.
Inledande försök med Monticola-korsningar som gjordes av Dr Bert Thrybom, en av gruppmedlemmarna som var med till Kenya, visade att Monticolabina hade en kortare utvecklingstid och att det vi idag kallar VSH (Varroa Sensitive Hygien) var närvarande i viss utsträckning. De övriga teammedlemmarna var Michael van der Zee från Holland, Erik Björklund och jag, Erik Österlund.
Så snart jag insåg i början av 1990-talet att monticola-buckfast-korsningar inte var ett hot mot biodlingen, skickade jag några drottningar för test till områden i Sverige där varroakvalstret fanns. Dessa tester var uppmuntrande och möjliggjorde resistensavel mot varroan. Jag fick kakbitar med späda larver och ägg tillbaka från de bästa samhällena för odla drottningar ifrån.
Behandlingsfria elgonbiodlare
När varroan "äntligen" nådde mina bigårdar fanns det biodlare med elgonbin i Danmark (Poul-Erik Karlsen), Finland (Sven-Olof Ohlsson), Norge (Hans-Otto Johnsen) och södra delen av Sverige (Leif Hjalmarsson, en bigård) och bara 100 km från mig (Tore Härnkloo) som inte använde några behandlingar alls mot kvalstret (inklusive drönaryngelutskärning). Bina gjorde allt själva, bekämpade kvalstren.
Dessa biodlare hade en sak gemensamt. Deras bin var ganska isolerade från andra bin. Fyra av dem var på små celler (två på 5,1 mm cellstorlek; en på 5,1 och 4,9; en på 4.9). En hade stora celler, 5,4 mm.
Mina förberedelser
Jag byggde också ner mina bin på liten cellstorlek, 4,9 mm. Jag gjorde allt jag kunde för att förbereda mig för varroans ankomst. Jag antar att jag hoppades att det var tillräckligt för att undvika behovet av behandlingar och utan att få några särskilda förluster på grund av kvalstret.
Jag hade fel. Alla biodlare verkar behöva gå igenom något slags skärseld, längre eller kortare tid. Jag ville inte använda bekämpningsmedel som Apistan eftersom rester av det byggs upp i vax och propolis. Och jag ville inte använda syror på grund av riskerna för mig själv och för bina. Så jag hade kvar tymol att använda om jag bestämde mig för att bina behövde det.
Tymol
Jag visste inte hur jag skulle använda tymol om jag beslutade att jag behövde det och jag visste inte hur motståndskraftiga mina bin skulle vara mot kvalstren. Jag var inte medveten om den initiala anpassningsperioden efter ankomsten av varroan, tydligen en epigenetisk anpassningsperiod.
Om man väljer att använda tymol för att behandla mot varroan är det lättast att köpa en tymolprodukt på marknaden, Apiguard. Jag gjorde mina egna "tymolkuddar" genom att dränka bitar av wettexduk (disktrasa) original i flytande något lite uppvärmd tymol med något lite T-sprit tillsatt. Tymol smälter vid 50° C men luktar väldigt vid den temperaturen. Genom att väga bitar av wettex före och efter visste jag hur mycket tymol bitarna innehöll. 12 bitar från en skiva originalwettex på 20 x 17,5 cm ger ca 5 x 5,8 cm bitar. En sådan innehåller ca 5 gr tymol. Med den lilla mängden alkohol (T-sprit) sjunker smältpunkten väsentligt så man inte behöver andningsmask när man håller till utomhus. Man doppar ner bitarna i lösningen. Tar upp en och en med en tång, låter dem droppa av litet och lägger dem på en plåt och stoppar dem sedan ca 20 och 20 i dubbla plastpåsar med zip-lås. Dessa har man sedan i en liten verktygslåda av plast från t ex Biltema, som man alltid kan ha med sig när man arbetar med bina.
1. Original Wettex disktrasa ca 1 mm tjock, 200 x 175 mm stor klipps i 12 bitar, 5,8 x 5 cm stora. Om man använder 125 gr tymol för en omgång behöver man något mer än 2 wettexskivor av 200 x 175 mm. Man får ca 25 bitar med ca 5 gr tymol var.
2. En digital våg som man kan nollställa, inklusive vikten av en liten kastrull, så man får vikten direkt av tymolkristallerna då man häller dem i kastrullen.
3. När man har hällt i önskad mängd tymolkristaller, häller man i en mycket liten mängd T-sprit (teknisk alkohol), ett par kapsyler till 125 gr tymol.
4. Värm det lite, inte mycket, rör det lite tills lösningen är klar. Du kan ta av det från kokplattan för att undvika för mycket uppvärmning och därmed stark lukt.
5. Häll sedan i nästan alla 25 styckena (om du använde 125 g kristaller). Ta en slags tång och doppa ner en bit i taget så den blir helt blöt och låt den droppa av något.
6. Sedan lägger man bitarna på en plåt eller liknande för att torka och svalna av lite.
7. En bakplåt eller liknande går bra.
8. Även innan wettexbitarna har torkat från alkoholen och fått hårdna, när de fortfarande är något våta och mjuka, kan man lägga dem (15-20 st) i en plastpåse med ziplås i plast. Sedan läggs denna i en andra likadan plastpåse. Sedan läggs dessa påsar i t.ex. en verktygslåda av plast. Den kan man ha med sig jämt när man arbetar med bina.
125 gr tymol (ger ca 25 st wettexbitar med ca 5 gr tymol) + mindre än 1/4 dl T-sprit (teknisk alkohol) –> värm försiktigt tills lösningen blir klar. Anledningen till att använda en aning T-sprit är att lösningen blir klar vid en lägre temperatur. Då blir inte lukten så obehagligt stark vid tillblandningen. Använd inte mer sprit, då torkar bitarna långsammare och bina gillar wettexbitar sämre med mycket sprit i blandningen.
1. Ett svagare samhälle får en wettexbit mitt emellan mitten och bakkanten, bl a för att undvika att komma alldeles intill yngel som kan finnas nära överlisten i mitten av biklotet. Att det är svagare på våren kan bero på virus pga varroa, eller att det haft en tuff övervintring pga att det var svagt på hösten.
2. Ett starkt samhälle under säsongen (på våren får det en bit åt gången) kan få två stycken över ett spärrgaller med trälist för att öka luftcirkulationen och hjälpa till att förånga tymolen. Om det inte är väldigt varmt väder. Då kan man bara använda en bit åt gången eftersom tymolångan då kan bli för stark i bikupan.
3. Vid sockerfodring inför vintern i augusti, kan de två bitarna placeras långt från uppgången till fodraren. Här är uppgången på motsatta sidan i förhållande till placeringen av wettexbitarna. Bina kan undvika att gå upp till sockerlösningen om tymolbitarna ligger precis vid uppgången. 10 dagar senare ersätts bitarna med samma antal. Efter ytterligare 10 dagar tas dessa bitar bort också (sammanlagt tre veckors behandling).
Om du väljer att inte selektera för varroaresistens och du väljer att behandla med tymol, säger min erfarenhet att ett bra sätt att hålla en låg angreppsgrad av varroa i samhällena är att använda tymol både på våren och före vinterfodringen, två behandlingar à 10 dagar per tillfälle (vår och sensommar). Med hemmagjorda wettexbitar med 5 gram tymol var, används förslagsvis en plus en (med 10 dagar mellan) på våren och två plus två (med tio dagar mellan) i augusti. Det skulle göra totalt 30 gram tymol per år. Sammantaget tre veckors (inte mer) behandling vid varje tillfälle.
Så lite som möjligt
Eftersom jag fokuserar på att avla resistenta bin, behandlar jag så lite som möjligt. Under 2008 trevade jag mig framåt för att ta reda på hur och vilken mängd mina bin behövde. Jag hoppades på ingenting. Jag insåg att jag var tvungen att börja redan på våren på grund av att bin med förkrympta vingar fanns i några samhällen. Tymolen gjorde mirakel. Men jag försökte ta reda vilka tecken som skulle tala om när det var dags att behandla. Jag drog slutsatsen då att jag inte skulle ha tid att räkna kvalster på en nedfallsbricka. Inte heller att göra drönaryngelutskärning i mina 200 samhällen, så jag bestämde mig för att hålla utkik efter då jag såg s k vinglösa bin, bin med förkrympta eller ofullständiga vingar.
DWV-virus (Deformed Wing Virus) är nära kopplat till närvaron av varroakvalster i ett bisamhälle. Vinglösa bin i ett bisamhälle betyder för det mesta många kvalster i ett samhälle, men inte alltid om man endast ser några enstaka. Om man haft en treveckors-behandling kvalstermängden var stor, kan det ta ytterligare några veckor innan virusmängden avtagit. Idag när jag ser sådana bin ser de mer ut som vanliga bin (utan den förkrympta bakkroppen), men med små skadade vingar, som de tre till höger. Det är ovärderligt att ha en hård skiva typ masonit, 0,5 x 0,5 m, framför flustret för att se vad som hamnar där innifrån samhället.
Den första strategin
Efter några år kom jag fram till ett system som verkade fungera bra.

1. När jag såg mer än några få vinglösa bin framför flustret eller på yngelramar OCH
2. Bisamhällets styrka inte var vad som kunde förväntas,

då gav jag samhället en eller två wettexbitar med 5 gram tymol var, beroende på samhällets styrka. Detta upprepades 10 dagar senare när biten (-arna) byttes ut för ny likadan omgång. Och efter ytterligare 10 dagar togs dessa också bort och behandlingen avslutades. Men det kunde hända att ett samhälle fortfarande hade vinglösa bin och jag gav ytterligare en omgång tymol. Nu har jag lärt mig att detta inte hade behövts. Två omgångar (tre veckor räcker), men även om kvalstren är borta (i stort sett) finns virus fortfarande kvar i samhället några veckor efter behandlingens slut.

Om samhället är väldigt svagt kan det få en halv bit med kanske 2 gram. Jag resonerar som så att det är viktigast att hjälpa bina att överleva, inte att undvika några molekyler, som ändå inte är farliga utan tvärtom är nyttiga för både bin och människor. Jag ger alltså tymol så snart bina behövde det, även under sommaren med skattlådor på. Har jag möjlighet väntar jag nån vecka eller två tills jag skördat honungen. Tymol är inte vattenlösligt utan fettlösligt, så det hamnar i vaxet, inte mycket alls i honung. Det är oftast inte nödvändigt att använda tymol på så många samhällen under nektardrag. Jag ville rädda de samhällen som får behandling och hindra att de delar med sig av kvalster till de andra. Efter en vecka med bekämpning är mängden tymol i honungen i närheten av den mängd å att man kan känna en smakförändring. En vecka efter avslutad bekämpning har så mycket tymol försvunnit ur honungen att mängden då är hälften av det som behövs för att man ska känna en smakförändring. Däremot luktar det ur samhället. Det är tymol som avges från vaxet ut från samhället efter bekämpningen. Det finns några referenser i mitten av kapitlet "kampen mot varroan". Klicka här till det kapitlet:
Tymol är mycket flyktigt. Så snart man har tagit bort wettexbitarna (eller det som finns kvar av dem, bina gnager bort dem ibland), börjar tymolen dunsta bort ur kupan igen. Och mängden som finns kvar i honung är låg, mindre mängd än i timjan, kryddan. Det är inte möjligt att känna smaken av den i honungen. Vissa honungssorter kan innehålla en hel del tymol naturligt, till exempel från timjan (ganska mycket) och lind.

Jag rekommenderar att man undviker att använda tymol under nektardrag vid en tid då det är nära tills det är dags att skörda honungen. Om en ram luktar av tymol är det bästa stället att bli av med lukten i kupan där ventilationen är bra och det mesta av tymolen kommer där att dunsta bort inom några veckor.
Bättre varroaresistens
Denna strategi för min användning av tymol när virusproblem uppstod har gjort min bistam mer varroaresistent. Men jag har insett att det också har orsakat en pågående reinvasion av kvalster som håller kvalstertrycket högre än vad man kan önska i bigårdarna. Användningen av kemikalier verkar hjälpa virus att föröka sig bättre, både hos bin och kvalster. Man kan misstänka att det beror på att kemikalierna förutom att ha effekt på varroan också tar bort nyttiga mikroorganismer och påverkar också bina negativt. Så idag behöver man mindre populationer av kvalster för att få virusproblem. Även om mina bin troligen också har blivit mer resistenta mot virus, tror jag att även virustrycket i mina samhällen har varit högre än om jag regelbundet använt en effektiv pesticidtyp av kemikalie, som någon pyretroid (som t ex tau-fluvalinat i Apistan). Men det är inte aktuellt pga de andra nackdelarna med den typen av bekämpningsmedel.
Nya strategier
Jag bestämde mig för att ändra min strategi och prova några nya strategier efter att ha beaktat nedan uppräknade

SEX PUNKTER.
VSH. Ett bra sätt att kontrollera VSH-graden, med en pincett dra ut puppor och leta efter kvalster, kvalsteravföring och kvalsteravkommor.
1. VSH (Varroa Sensitive Hygiene)
Under våren 2013 lyssnade jag på ett föredrag av John Harbo och testade det året mina mest lovande samhällen, vilken grad av VSH de hade. Den med det högsta VSH-värdet, 50%, var en svärm från en vildsamhälle i en vägg i ett hus där kennelklubben låg då, nästan mitt i "Elgonland". Klicka på länkarna nedan.
Detta samhälle hade några typiska Monticola-egenskaper, kort utvecklingstid och svart thorax (mellankropp, svart behåring där) till exempel. Självklart odlade jag efter det. Ett samhälle i en bigård vid kanten av "Elgonland" ganska långt från andra bin fick en mogen drottningcell och ungdrottningen parades där. Jag kallar hennes samhälle S241. I början av 2014 bytte samhället denna sin drottning odlad från nämnda vildsvärm.

2014 VSH-testade jag de mest lovande samhällena igen. Jag hittade ett med VSH 80% och naturligtvis odlade jag drottningar efter det. Jag fick mycket bra rapporter om döttrarna från detta samhälle från biodlare år 2015. Men döttrar till VSH-80-samhället i min egen verksamhet var bland de första som visade "vinglösa" bin, bin med DWV (Deformed Wing Virus).

2015 fortsatte jag med strategin att när ett bisamhälle visade DWV-bin så behandlades det med tymol. Virusnivån i mina samhällen var troligtvis högre än om jag regelbundet behandlat varje år med en effektiv kemikalie. Kanske kan ett mycket intensivt urval på högt VSH-värde föra med sig några oönskade egenskaper som högre mottaglighet för virus?

Det finns fler egenskaper hos bina än VSH för att bekämpa varroa. Kanske är VSH 50 % en bra VSH-grad i en motståndsmix av egenskaper, eftersom några vilda samhällen jag undersökt tycks ha "valt" den nivån.
2. Vildbisamhällen
På många ställen där en population av bisamhällen har utvecklat resistens mot varroakvalstret är vildbisamhällen en del av framgången. Det gäller speciellt USA där det finns en hel del vildbin. De bidrar tydligen, dvs de är en del av den varroaresistenta stammen i det aktuella området. Och varför inte, ingen sköter dem. De måste överleva på egen hand. Även om deras omständigheter inte är exakt samma som för en biodlares samhälle. Men deras anpassning störs inte av varroabekämpningskemikalier, och många gånger, inte heller lantbrukskemikalier.
Detta är ingången till en vildsamhälle som har bott i detta ouppvärmda hus i en avlägsen liten by i många år. Det finns i utkanten av Elgonområdet där det inte funnits någon biodlares bin på många år (förrän nyligen i och med etableringen av några dottersamhällen till detta vildsamhälle). Och avståndet till biodlare var många km. Men nu finns det ett par elgonodlare några km bort.
På många ställen där en population av bisamhällen har utvecklat resistens mot varroakvalstret är vildbisamhällen en del av framgången. Det gäller speciellt USA där det finns en hel del vildbin. De bidrar tydligen, dvs de är en del av den varroaresistenta stammen i det aktuella området. Och varför inte, ingen sköter dem. De måste överleva på egen hand. Även om deras omständigheter inte är exakt samma som för en biodlares samhälle. Men deras anpassning störs inte av varroabekämpningskemikalier, och många gånger, inte heller lantbrukskemikalier.

2014 fångade jag en annan svärm från ett annat vildbisamhälle inte långt från bigården där S241 fanns. Modersamhället till svärmen hade bott i väggen i ett gammalt ouppvärmd hus i många år. Jag placerade denna svärm i samma bigård som S241 och kallade den C243. Jag lärde mig senare att inte långt från denna bigård och by där vildsvärmen finns, växer det mycket gamla och stora lövträd (askar) och det finns andra gamla hus.
Det finns också ett vildsamhälle i en gammal ask (lövträd) några km från elgonområdet åt ett helt annat håll. Förhoppningsvis finns det fler vildsamhällen i närheten av byn.
Här kommer två länkar till vildsamhället som beskrivs ovan och en länk till vildsamhället i trädet.
Avkomma till S241 kan sedan ha parats i två generationer, åtminstone med några vildbidrönare. Det kan förklara varför det här samhället visade stor livskraft och hade minst med kvalster under det mycket svåra året 2015. Jag försökte göra ett VSH-test tidigt 2015 på S241 men jag hittade bara ett kvalster i en yngelcell och det hade ingen avkomma. Inte statistiskt signifikant, men en bra indikation på hög motståndskraft. Samhället hade inte behandlats under hela 2014 eller på våren 2015.

Jag odlade mest från S241 under 2015. Och något från C243 och ett annat samhälle. C243 visade också VSH 50%, liksom vildbisvärmen som var ursprunget till S241 några generationer tidigare. 2015 var ett svårt år för bina eftersom våren och sommaren var våt och kylig. Speciellt under våren fanns det inte så många möjligheter att samla färskt pollen för bina, det som de behöver för ett starkt immunsystem.
3. Tre km till andra bin
Särskilt under det svåra året 2015 tänkte jag på erfarenheterna från ett antal biodlare med elgonbin, biodlare som inte hade behandlat mot varroa på mer än 10 år, med små problem från kvalstret. De hade det gemensamt att de hade sina bin minst 3 km från andra bin eller också dominerade de helt eller nästan helt i området med sina bin.
Leif Hjalmarsson i sin elgonbigård 3 km från andra bin, etablerad 1998. Han hade 5-7 samhällen där utan behandling (utom två primorskikorsningar under två år) tills han dog 2016.
POUL ERIK KARLSEN på ön Bornholm i Östersjön. Han använde 5,1 mm cellstorlek. Han är nu pensionerad och har bara några få samhällen kvar, efter många år som en relativt stor biodlare på ön. Situationen med dessa fåtal bin är inte densamma som då han dominerade sitt område med sina 100-200 samhällen.

SVEN-OLOF OHLSSON i västra Finland med cirka 200 samhällen. Han använder huvudsakligen 5,1 mm cellstorlek, men också en del 4,9. Han minskar nu antalet bisamhällen.

THORE HÄRNKLOO i den "djupa" skogen cirka 100 km söder om mig. Han är nu pensionerad och har sålt sina bin.

HANS-OTTO JOHNSEN i västra Norge med flera hundra samhällen. Han använder 4,9 mm:s cellstorlek. Han tillverkar också sina egna vaxmellanväggar med en kommersiell utrustning. Han får nu finansieringshjälp från myndigheterna för att ta reda på de viktiga delarna i hur man hjälper bina att utveckla och vidmakthålla varroaresistens, för att hjälpa andra biodlare. Bitillsynsmän har bekräftat att varroanivån är mycket låg i hans bin och i samhällen hos en biodlarkollega, Terje Reinhertsen, som han har samarbetat med i att utveckla den bistam han har.

LEIF HJALMARSSON i södra delen av Sverige i en av sina bigårdar. Han använde 5,4 mm cellstorlek. En annan skillnad mellan honom och de andra var att hans elgonbin inte hade några problem med kvalstret från början. Varroan anlände till hans bin ungefär 5 år innan han fick 5 drottningar från mig. Han hade hela tiden behandlat alla sina bisamhällen med Apistan, en effektiv kvalsterpesticid.

Leif startade sina elgonsamhällen med mycket låga nivåer av kvalstret. Efter tillsättandet av elgondrottningarna i samhällen flyttade dessa till en isolerad plats i skogen mer än 3 km från andra bin. Han behandlade inte sina elgonbin på mer än 15 år (utom två primorskikorsningar under två år). Han fick några nya drottningar från mig när han behövde. Men många samhällen bytte bara sina drottningar själva. Tyvärr blev han gammal som vi alla gör och fick en stroke, vilket satte ned hans rörlighet. Han gick bort tidigt 2016. Han var en bra vän och en erkänt duktig biodlare.

Med en isolering på ca 2-3 km undviker man reinvasion genom så kallat tyst röveri (man märker inte att bina rövar eller rövas). Och man undviker också att bin från kraschande samhällen söker nya hem i dina samhällen. Det räcker med 2 km för att undvika dessa två negativa effekter. Sådant tyst röveri äger rum då försvarsförmågan hos samhällena sjunker med ökande kvalsternivåer. Kanske den gränsen går vid ca 5 % angreppsgrad (5 kvalster på 100 bin). Framför allt händer detta då det är dålig tillgång på nektar i naturen. Gränsen 3 km verkar räcka för att man ska kunna låta sin bin byta drottning själva och att de nya drottningarna paras där och för att kunna fortsätta bedriva selektion och behålla en bra resistens. Men då måste man vara ihärdig att selektera bort de sämsta samhällena och det får inte finnas alltför många andra slags bin 3 km från ens egna. Det gör tydligen inte så mycket med en och annan felparning. Om de påverkar negativt sorteras de bort under kommande års selektion.
4. Flytta inte runt
En stor stressfaktor för bin är att man flyttar dem till nya platser. Strax efter framkomsten ökar felflygningar och blandningen av bin och kvalster mellan samhällena. De fulla harmonin tar tid att komma tillbaka till, då försvarssystemen fungerar som bäst.
Chris Baldwin vandrar med ca 1000 av sina 1500 samhällen till olika pollineringsuppdrag i USA, t ex mandelodlingarna i Kaliforninen i februari. Han är en av de få, kanske den ende vandringsbiodlaren i den här storleken som inte behandlat mot varroakvalstret på många år. Vandringen stressar hans bin, men han har ett driftssytem som kompenserar för det. Se länken:
Jag tittade också på hur Dee och Ed Lusby arbetade när varroan slog till mot deras biodling i Sonoranöken i Arizona. De förlorade 90% av sina bisamhällen på grund av kvalstret. I vissa bigårdar minskade antalet samhällen ner till bara ett enda. Lusbys samlade inte ihop dem i färre bigårdar, utan lät dem behålla sin plats och byggde upp antalet igen, bigård för bigård. De tog också hand om svärmar.

I naturen är vildbina stationära och svärmar. Och det finns aldrig många samhällen i en "bigård". Vilda bins "bigårdar" ligger oftast långt ifrån varandra med biodlarmått mätt och de innehåller få samhällen, oftast ett enda. Jag kom fram till att det inte skulle vara svårt att sluta flytta avläggare och samhällen mellan bigårdar. Det går bra att låta avläggarna stanna i bigården där man gör dem.

Om detta att flytta bin mellan bigårdar påverkar mycket negativt vet jag inte. Men jag har som en försiktighetsåtgärd bestämt mig att prova att inte flytta samhällen och avläggare mellan bigårdar. Om jag hade varit en vandrigsbiodlare hade jag kanske inte kunnat välja att göra det, åtminstone inte mer än för några bigårdar för att försöka upptäcka eventuella skillnader.
5. Mäta angreppsgraden
Jag tyckte inte om den pågående reinvasionen av samhällen i mina bigårdar. Jag hade en känsla av att det bidrog mycket till de svårigheter som mina bin hade att stabilisera sin varroamotståndskraft på en effektiv nivå. Mina tankar gick till den biskakare jag fick av Michael Palmer i Vermont för flera år sedan. (Tack Mike!) Jag förstod inte då hur den skulle komma att bidra till mitt avelsarbete.
Biskakaren jag fick av Michael Palmer.
En dag läste jag på Randy Olivers hemsida och hittade biskakaren där och hur man använder den. Talade också med Randy när han besökte Sverige för ett antal år sedan. Jag insåg att det kanske skulle vara en fördel att använda den. Här skriver jag om biskakaren på min blogg och ett videoklipp:
Eric Ericson hade gränsen 15 % för angreppsgraden av varroa när ett samhälle togs bort från avelsbigårdarna i resistensavelsprojektet 1995. När projektet hade pågått ett par år sänkte han gränsen till 10 %.
Idag kan man se några olika rekommendationer om omedelbar behandling när angreppsgraden av varroa är över 3-5 %. Idag har kvalster och bin mer virus och det utvecklas snabbare även vid lägre varroanivåer, vilket gör det svårare idag för bin att bli behandlingsfria, dvs resistenta.

Efter att ha pratat med Randy Oliver och med tanke på mina egna erfarenheter sätter jag gränsvärdet för angreppsgraden till 3 %, när det är dags att behandla snarast. Möjligtvis att värdet på våren skulle kunna vara 2-2,5 %. Skakburkstest görs minst två gånger under säsongen, i början av maj och början av augusti på våra breddgrader. Om majtestet ger ett värde på 1,5-3 % görs ett nytt test en månad senare från det samhället. På det här sättet kommer jag att få en bra uppfattning om mina bisamhällens resistensvärde utan att få samhällen som ger reinvasionsproblem för andra samhällen hos mig och andra, pga att jag låter en del samhällen bygga upp höga kvalstermängder. Men det kan ändå bli så att mina bin hämtar kvalster från andra biodlares bin.

Om jag har mina bin relativt isolerade, ger jag dem en bra chans att utveckla sina resistensegenskaper utan att de får mycket kvalster från andra biodlares bin genom reinvasion. De mindre bra samhällena hos mig kommer att få nya drottningar så snart som möjligt. Den här strategin har hittills fungerat bra nu i några år.
2 varroa/300 bin = 0,6 varroa/100 bin = 0,6 % – < 3 %
19 varroa/300 bin = 6,3 varroa/100 bin = 6,3 % – > 3 %
6. Börja med nästan noll kvalster
Efter att ha tänkt mycket på erfarenheterna från Leif Hjalmarsson, fann jag att jag var tvungen att försöka göra en relativt isolerad bigård så varroafri som möjligt med ett effektivt kvalsterpreparat och se vad som hände genom att följa upp med skakburkstest. Jag hatade att göra det, eftersom jag inte vill använda kvalsterpesticider, men jag kunde inte avvisa det här alternativet. Jag ville lära mig mer om att uppnå varroaresistens.
NYA STRATEGIER
Efter att ha beaktat de sex punkterna ovan framträdde sex olika strategier. Jag började med en 2014. Nästa startade 2015. Resten 2016.

A.
Den första nya strategin testades i en bigård på en isolerad plats långt in i skogen. Det inleddes hösten 2014.
– En isolerad plats, behandla över 3 %.

B.
Den andra genomfördes i en av mina vanliga bigårdar som är (var) ganska "isolerad" (2 km). Den startade hösten 2015.
– Börja med nästan noll kvalster, behandla över 3 %.

C.
Den tredje var tänkt att omfatta två små bigårdar, men det blev tre mindre bigårdar.
– Behandla över 3 %.

D.
Resten av alla mina bigårdar skulle jag sköta som jag hade gjort tidigare år och behandla när jag såg mer än två vinglösa bin. När man ser endast ett sådant bi skulle jag göra ett skakburkstest och behandla då angreppsgraden var över 3 %.
– Sköt som tidigare, men om endast ett vinglöst bi ses kolla angreppsgraden och behandla om över 3 %.

E.
Jag bestämde mig för att de samhällen som jag under hösten bedömde skulle få sina drottningar bytta året därpå, skulle jag behandla i maj året därpå innan bytet kunde ske för att ge de nya drottningarna en bra start. Det blev ca 15 % av samhällena jag gjorde så med våren 2016 efter att ca 10 % dött under vintern. Det ungefär samma siffror 2017.
– Behandla på våren alla sämre samhällen som skall få drottningar utbytta senare, utan att kolla angreppsgrad.

F.
Avläggare görs endast av de bästa resistenta samhällena och placeras i samma bigård som deras modersamhällen. Sådana avläggare får göra sina egna drottningar. Om detta misslyckas får en sådan avläggare en mogen odlad drottningcell. Som tidigare får de sämsta samhällena sina drottningar utbytta med hjälp av krypmogna drottningsceller efter att den gamla undermåliga drottningen tagits bort.
– Avläggare från de bästa, som placeras i samma bigård.
A – Isolerad bigård, behandla samhällen över 3 %
Kommer isolering (3-5 km) och att aldrig låta angreppsgraden nå höga nivåer, göra det lättare att nå en behandlingsfri situation?
Ett projekt startades hösten 2014 med LP: s biodling och biodlare Arne Andersson. En rapport om detta projekt är på gång. Projektet fortsätter. En del av det är en bigård jag ger en rapport från här.

Jag startade denna bigård med tre samhällen hösten 2014, alla på 4,9 mm cellstorlek och något olika arv samhällena emellan. De startade som avläggare 2014 och fick nya drottningar. Avläggarna hade inte behandlats under 2014 och jag visste inte angreppsgraden av varroa. De hade inte visat vinglösa bin under 2014.

Bigården etablerades i ett skogsområde där det normalt är liten tillgång på nektar, utom då det är ljungdrag. 2015 var ett dåligt år, men på sensommaren blev det ett bra ljungdrag. 2016 var ett dåligt år med nästan ingen skörd alls. 2017 var våren sen och kall, sommaren var kall och torr, ingen skörd utom faktiskt en ljungskörd, som dock inte var lika god som 2015.

Under 2015 gjordes avläggare från alla tre samhällena. En misslyckades och fick en ny mogen drottningcell. Men denna avläggare blev svag då de gamla bina dog och klarade inte vintern.

Av de sex samhällena (inklusive avläggarna) år 2015 visade fyra vinglösa bin (DWV) och 3 % eller högre angreppsgrad i juni. Ett av dem som visade vinglösa bin hade dock bara 2 % (detta samhälles modersamhälle hade mycket hög VSH-grad; dess systrar visade också vinglösa bin vid låg angreppsgrad, vilket fått mig att spekulera i att mycket högt VSH kan medföra andra avelsmässiga nackdelar och att det är bättre med lagom högt VSH och att kombinera det med andra resistensegenskaper). De fyra behandlades samtidigt med två stycken wettexbitar med 5 gr tymol vardera i juni. Två nya bitar applicerades och byttes 10 dagar senare.

År 2016 var tre samhällen tillräckligt starka att göra avläggare ifrån. Angreppsgraden på våren var 0-0,3% i de fem samhällena. Av de tre gjorda avläggarna misslyckades två att göra äggläggande drottningar, trots även nya erhållna mogna drottningsceller. I de sex resulterande samhällena var varroavärdet under hösten 0-1,5% (sjätte samhället med 1,7%).

Eftersom vi hade bestämt oss för att inte hålla mer än fem samhällen i varje bigård gav jag bort samhället med 1,7 % till Arne Andersson. Han testade det med kortvarig behandling med myrsyra för att få en annan utvärdering av kvalsterpopulationen. Det föll 10 kvalster från behandlingen.

2017: Av de invintrade 5 samhällena i bigården hösten 2016 (ett hade flyttats till Arne) dog det starkaste av utsot. Det hade stått endast några meter ifrån en skogsmaskins uppgjorda väg där skog avverkades. Spekulationen är att samhället blev kraftigt stört i sin vintervila. Ett av de fyra kvarvarande hade en dåligt äggläggande drottning (en avläggare från säsongen innan). I början av maj byttes plats med det starkaste samhället. Den dåliga drottningen togs bort och det lilla samhället fick en yngelram från det starka att göra en egen drottning ifrån. Detta lyckades mycket bra. De två resterande samhällena hade gamla drottningar som samhällena försökte byta senare på säsongen men de nya drottningarna flög bort sig så de fick nya äggläggande drottningar.
Angreppsgraden av varroa var 0-1 % på sommaren så inget samhälle behövde behandling. Det starkaste samhället på bilden (invintrat på tre lådor medium [¾-langstroth]) var det som var starkast på våren. Det bytte senare med framgång sin drottning. Så nu är det nya drottningar i alla 4 samhällena. Säsongen var så dålig att det inte gick att göra någon ytterligare avläggare. Inga vinglösa bin i något samhälle.
Isolering (3-5 km) har gett bra skydd mot reinvasion med stabilisering på en angreppsgrad väl under 3 %.
B – något isolerad bigård, start med "noll" kvalster
Kommer någorlunda isolering, start med mycket lite varroa och behandla direkt angreppsgrad över 3 %, göra det lättare att bli behandlingsfri?
Jag valde ut en bigård som var ganska isolerad, 2 km från ett par av mina andra bigårdar. Hösten 2015 behandlade jag alla samhällen med en effektiv kvalsterpesticid. Jag mätte inte angreppsgraden under våren 2016, eftersom behandlingen hade varit av så effektiv hösten innan.

Jag gjorde avläggare från de samhällen som jag bedömde vara de tre mest varroaresistenta, minst behov av tymol innan kvalsterpesticiden hösten 2015 och minst nedfall med den senare behandlingen. Jag sålde de tre minst varroaresistenta samhällena i andra halvan av maj, men lämnade en låda med tre yngelramar så de kvarvarande bina kunde göra sig en ny drottning. Senare på säsongen avsåg jag att byta drottning i dessa.
Jag dödade drottningarna i juni i de samhällen jag inte hade gjort avläggare ifrån. Jag gav dessa en krypmogen drottningscell en vecka senare.

På sensommaren 2016 kontrollerade jag angreppsgraden med biskakaren. Med de tre avläggarna var antalet samhällen i bigården 11. Fyra av dem hade 0 % angreppsgrad, fyra hade 0,3%. De tre småsamhällena gjorda på resterna av de samhällen som sålts var så svaga att jag inte ville ta några bin från dem för att kontrollera angreppsgraden. Jag bestämde mig för att kontrollera dem nästkommande vår om de överlevde. Jag skulle bestämma mig då för vad jag skulle göra med dem. När hösten kom i oktober såg de fina ut.

Alla klarade vintern fint till våren 2017. Men ett försökte för tidigt på våren att byta drottning misslyckades naturligtvis pga brist på temperatur och drönare och samhället försvann. Jag sålde två hela samhällen. Av de tre bästa gjorde jag avläggare (med drottningen) som placerades i samma bigård. Ett samhälle till delade jag då jag inte hittade drottningen för drottningbyte. Drottningdelen därifrån såldes. Den andra delen fick en mogen drottningpuppa. 10 samhällen kvar inklusive avläggarna. 2 delar som skulle göra egna drottningar sedan avläggare gjorts misslyckades så de fick äggläggande drottningar tillsatta. Dessa två samhällen är lite bisvaga men bedöms kunna klara sig. I augusti togs ingen varroakoll i dessa två pga av deras mindre bistyrka, men de hade växt till och var friska. De hade haft en lång yngelfri period. 4 samhällen hade 0,3-1,4 %. Ett samhälle hade 3 %. 3 samhällen hade mer än 3 % och fick behandling.

Senare fick jag veta att en annan biodlares bin (elgon) etablerats 1 km från denna bigård åt ett annat håll än mina två bigårdar 2 km bort. Det kan mycket väl vara en del av förklaringen till spridningen av resultatet på mätningarna av angreppsgraden. Samhället med 1,4 % togs ingen avläggare ifrån och gav mer än 100 kg i skörd, mest i bigården. Inga vinglösa bin i något samhälle.

Att bekämpa med en effektiv kvalsterpesticid för att få ner angreppsgraden till nästan noll (för att få en bra start på sitt avelsarbete) verkar inte vara någon idé, men behandla samhällen med angreppsgrad över 3 % verkar vara bra.
1 km till en annan biodlares "för nära", men spridningen av angreppsgraden medger bra selektion. "Noll" startkvalster behövs inte.
C – Små bigårdar, start som de är
Kolla angreppsgraden, behandla över 3 %, gör avläggare av de bästa. Kommer det att fungera som önskat?
Jag bestämde mig för att ha tid att kontrollera angreppsgraden av varroa i två små bigårdar ytterligare.

Bigård 1. En bigård ganska nära huset i byn som gav en vildsvärm. Och ca 1 km till en annan elgonodlare med en mindre bigård.
2016: Samhälle 1, en dotter till vildsvärmen. Tre samhällen totalt.
Angreppsgrader vår: (sh1) 0,3 %, (sh2) 1 %, (sh3) –;
Angreppsgrader augusti: (sh1) 1,1 %, (sh2) 0,3 %, (sh3) 4,7 %. Sh 3 fick tymol och planerat drottningbyte 2017.
2017: Alla tre samhällena delades. Sh1 och Sh2 fick göra egna drottningar. Sh3:s delar fick mogna drottningpuppor. Sh1:s nya drottning misslyckades. De andra lyckades.
Angreppsgrader vår: (sh1) 1,1 %, (sh2) 0,75 %, (sh3) 0,5 %
Angreppsgrader augusti: (sh1) 1,7 %, (sh2nya) 1 %, (sh2gamla) 4 %, (sh3a) 0,3 %, (sh3b) 1,7 %. Samhälle 2:s gamla drottning fick tymol. Inga samhällen visade vinglösa bin. Samhälle 1 gav klart mest honung.

Bigård 2. En bigård ca 0,5 km från en annan elgonodlare. 2 samhällen.
2016 maj: (sh1) 0,3 %, (sh2) 1,7 %. En avläggare utan drottningen gjordes från sh 1. Den lyckades men var svag vid invintringen.
Angreppsgrad augusti: (sh1a) 1,2 %, (sh1b) –, (sh2) 11,7 %. Samhälle 2 fick tymol.
Samhällena 1 och 2 gav lika mycket honung. Avläggaren var för svag för att mäta angreppsgraden på, men hade haft en lång yngelfri period.
2017: Alla 3 samhällena klarade vintern bra. Ingen mätning av angreppsgraden bedömdes behövas, men eftersom sh 2 behandlades 2016 fick det tymol i maj och drottningen borttagen samt en mogen drottningcell i början av juni.
Angreppsgrader augusti: (sh1a) 5 %, (sh1b) 2,3 %, (sh2) 1,7%. Samhälle 1 a hade en mycket gammal drottning och bytte själv antingen 2016 eller 2017. Det fick tymol i augusti. Det gav förhållandevis bra med honung. Inga vinglösa bin i något samhälle.
Sannolik påverkan från bigården 0,5 km bort. Att behandla över 3 %, göra avläggare från bästa och byta drottning i sämsta verkar fungera.
D – 2 st DWV-bin –> tymol. 1 st –> Biskakaren (ev tymol)
E – Planerad ny drottning –> tymol i maj
F – Avläggare placeras i samma bigård
Avläggarna görs från de bästa samhällen. Drottningen följer avläggaren som placeras på ny plats i bigården.
Under 2016 och 2017 använde jag strategierna D, E och F i resten av mina bigårdar.
Resultatet blev att jag var nogare med att avgöra om det behövdes behandling eftersom då jag såg endast ett vinglöst bi så kontrollerade jag angreppsgraden med skakburken. Tidigare hade jag endast väntat och följt utvecklingen. Sannolikt blev det färre samhällen som utvecklade så mycket kvalster att samhället blev en reinvasionskälla.

Att behandla i maj de samhällen som skulle få sina drottningar bytta med en mogen drottningcell i början av juni är också ett sätt att minska mängden kvalster i bigårdarna. Dessa samhällen hade ju bevisligen bin som utvecklade mer kvalster och som var sämre resistenta. Det behövde inte visas genom att låta dem utveckla mer kvalster ytterligare fler gånger. Det var bättre att ge de nya drottningarna i dessa samhällen en bra start med låg mängd kvalster och ge bigården i sin helhet färre kvalster.

Avelsdrottningen S241 som användes 2015 visade sig ge mycket bra resultat. De avelsdrottningar som användes 2016 likaså, framför allt H131 men också S183, en dotter till S241, samt C243, svärmen från väggen. 2017 användes framför allt H131, S411, en annan dotter till S241, samt C290, en dotter till C243. Feedback från drottningköpare har varit uppmuntrande.

Mycket färre samhällen har behövt tymolbekämpning under 2016 och 2017 än tidigare år. Vinterförlusterna är desamma ungefär, 5-10 %. Men de senare åren är det färre samhällen som är svaga på våren och behövt tymol för den sakens skull.

Det finns en del bigårdar i vilka många samhällen behövt tymolbehandling. Det är framför allt de som befinner sig närmast biodlare som inte har elgonbin (alltså inte i centrum av "Elgonland") och som det verkar har haft minst kontroll på kvalstermängderna i sina samhällen.

Det är svårt att se att valet att inte flytta avläggare till andra bigårdar haft någon avgörande effekt. Att låta bli att flytta samhällen kan sannolikt ha större effekt om man annars gör det med hela bigårdar för pollineringsuppdrag.
SLUTSATS: kontrollera angreppsgraden minst maj och aug och behandla snarast när den är över 3 %.
Gör avläggare från de bästa samhällena. Försök att ha en "avelsbigård" minst 3 km från andra slags bin. Byt snarast de sämsta drottningarna.
EN AVELSBIGÅRD
1. Etablera en bigård minst 3 km från andra bin, själv eller i samarbete.
2. Använd gärna 5-10 samhällena.
3. Börja om möjligt med bin som sannolikt är mer resistenta än andra.
4. Använd små celler i binas yngelrum, helst 4,9 mm, annars 5,1 mm.
5. Mät angreppsgraden minst 2 ggr, maj/juni & aug
6. Mer än 3 % (9 varroa/1 dl bin) använd tymol.
7. Fler än 2 vinglösa bin använd tymol.
8. Vid endast ett vinglöst bi mät angreppsgraden.
9. Gör avläggare från minst den bästa hälften av bisamhällena.
10. Sämsta samhällena/avläggarna får drottningceller från bättre efter att drottningen tagits bort.
11. Viselösa delar från de bästa får göra egna drottningar.
12. Nya drottningar paras i avelsbigården.
13. Blir det för många samhällen, etablera en ny 0,5-2 km bort.
14. Förena för svaga samhällen på sensommaren.
15. Samhällena behåller tillräckligt med honung och pollen till vintern.
16. Byt enstaka drottningar med liknande projekt.