Elgonbin
Uppdateringar mars -21 rödmärkta på sajtkartan längst ner på sidan. För att försäkra dig om att du når de uppdaterade sidorna och inte gamla versioner av sidorna, rensa webhistoriken i din webläsare och/eller klicka på den nästa runda pilen högt upp på varje sida på websajten.
Mina första 12 varroaår
Jag började långt innan varroakvalstret att fokusera på att öka varroamotståndet i min bistam. I mars 1989 åkte jag och en grupp biodlare till Kenyas berg för att hämta avelsmaterial som var mer släkt med de resistenta bina i Sydamerika än vad vi hade i Europa. Du kan läsa lite om det bl a på de här två länkarna:
Idag inser jag att jag kanske inte hade behövt göra den här resan. Men kanske att det här avelsmaterialet har gjort resistensaveln lättare. Men det var inte lätt att åka till Afrika och arbeta fram en ny kombinationsras.
Hur som helst har jag nu en stam jag kallar Elgon. Jag vill inte ha några andra bin idag. Jag har provat några nya stammar för eventuell kombination med elgonstammen. Det är inte kvar någon moderlinje av dessa försök, än, men något kan de säkert ha bidragit positivt till elgonstammen genom sina drönare.

I början av kombinationsarbetet fokuserade jag på att säkra det teoretiska arvet från Apis mellifera monticola, monticolabiet. Efter att varroan kom till mitt område har fokus varit på varroamotstånd oavsett något speciellt arv. Fortfarande idag känner jag igen flera afrikanska drag: flygegenskaper, färg på thorax, reaktioner när man öppnar en bikupa, flygning vid låga temperaturer, utvecklingstiden för yngel och drottning, starkare drottningferomon som påverkar fältbin på olika sätt i avläggare.

Inledande försök med monticola-korsningar som gjordes av Dr Bert Thrybom, en av gruppmedlemmarna som var med till Kenya, visade att monticolabina har en kortare utvecklingstid och att det vi idag kallar VSH (Varroa Sensitive Hygien) finns där i viss utsträckning. De övriga teammedlemmarna var Michael van der Zee från Holland, Erik Björklund och jag, Erik Österlund.

Så snart jag insåg i början av 1990-talet att monticola-buckfast-korsningar inte var ett hot mot biodlingen, skickade jag några drottningar för test till områden i Sverige där varroakvalstret fanns. Dessa tester var uppmuntrande och möjliggjorde resistensavel mot varroan. Jag fick kakbitar med späda larver och ägg tillbaka från de bästa samhällena för odla drottningar ifrån. Varroan upptäcktes i bisamhällen hos mig 2007.
Två helmonticola arbetsbin i en Apidea i maj 1989. Arbetsbi buckfast i mitten. Drottningen är en odlad från medförda larver och inseminerad med medförd säd.
Yngelram, 1,5 LN, från ett samhälle med s k F1 monticola, monticoladrottning parad buckfastdrönare i juli 1989.
Behandlingsfria elgonbiodlare
När varroan "äntligen" nådde mina bigårdar fanns det biodlare med elgonbin i Danmark (Poul-Erik Karlsen), Finland (Sven-Olof Ohlsson), Norge (Hans-Otto Johnsen) och södra delen av Sverige (Leif Hjalmarsson, en bigård) och bara 100 km från mig (Tore Härnkloo) som inte använde några behandlingar alls mot kvalstret (inklusive drönaryngelutskärning). Bina gjorde allt själva, bekämpade kvalstren.
Dessa biodlare hade en sak gemensamt. Deras bin var ganska isolerade från andra bin. Fyra av dem var på små celler (två på 5,1 mm cellstorlek; en på 5,1 och 4,9; en på 4.9). En hade stora celler, 5,4 mm.
Mina förberedelser
Jag byggde också ner mina bin på liten cellstorlek, 4,9 mm. Jag gjorde allt jag kunde för att förbereda mig för varroans ankomst. Jag antar att jag hoppades att det var tillräckligt för att undvika behovet av behandlingar och utan att få några särskilda förluster på grund av kvalstret. Jag hade fel. Jag ville inte använda bekämpningsmedel som Apistan eftersom rester av det byggs upp i vax och propolis. Och jag ville inte använda syror på grund av riskerna för mig själv och för bina. Så jag hade kvar tymol att använda om jag bestämde mig för att bina behövde det.
Varför varroan slog till hårt i början
Varför påverkades mina bin initialt hårt av kvalstren? Det fanns flera Elgon-biodlare som inte använde behandlingar alls.

En del av svaret är den relativa isoleringen av dessa biodlare. Under mina omständigheter fanns det en konstant återinvasion av kvalster. Mängden virus i kvalstren var större än vad den hade varit när varron kom till södra Sverige. Den dök upp där 1991 och hittades hos mig 2007. Så virusen hade haft minst 15 år att bygga upp mängden hos kvalster som invaderade landet norrut. Förmågan hos virus att orsaka sjukdom är en dosfråga såväl som immunsystemets kvalitet.

Dessutom är avståndet mellan mina bigårdar ibland litet. Och antalet samhällen i varje bigård var i genomsnitt mycket högre än idag.
Nu när resistensen är mycket bättre i elgonbina och mikrobiomet har återfått styrka (och immunsystemet) ser jag en mycket bättre situation också i bigårdar med fler antal samhällen.
Tymol
Jag skriver om hur jag använt och använder tymol här:
Bättre varroaresistens
Strategin för användning av tymol när virusproblem uppstod gjorde min bistam mer varroaresistent. Men jag har insett att det också orsakade en pågående reinvasion av kvalster som höll kvalstertrycket högre än vad man önskar i bigårdarna. Användningen av kemikalier hjälper virus att föröka sig bättre, både hos bin och kvalster.
Så idag behöver man mindre populationer av kvalster för att få virusproblem (om man behandlar regelbundet och preventivt).
Mina bin hade blivit mer resistenta också mot virus men virusnivån hölls hög och försvårade en fortsättning av förbättringen av binas resistens.
Nya strategier
Jag bestämde mig för att ändra min strategi och prova några nya strategier efter att ha beaktat nedan uppräknade punkter.
Jag har testat dessa punkter i de strategier som beskrivs nedan under några år nu. En punkt som inte nämns men som finns med alltid är att störa bisamhällena så lite som möjligt.De viktigaste punkterna är placerade högst upp.
När man ökar resistensen steg för steg i en population av bisamhällen är mätningen av varroanivån det viktigaste redskapet.
När varroanivån överstiger gränsvärdet 3 % i bisamhället är det dags att inom en vecka behandla samhället med tymol
DE TESTADE PUNKTERNA. DE VIKTIGASTE FÖRST
• Mät angreppsgraden av varroa
• 2-3 km avstånd till andra bin
• Få samhällen i bigården
• Flytta undan de allra sämsta bisamhällena
• Gör avläggare från de bästa
• VSH (Varroa Sensitive Hygien)
• Vildbisamhällen
• Inte flytta med bisamhällen
• Börja med nästan noll kvalster
• Mät angreppsgraden av varroa
Jag tyckte inte om den pågående återinvasionen av bisamhällen i mina bigårdar. Den bidrog mycket till de svårigheter mina bin hade för att uppnå bra varroaresistens. Mina tankar gick till biskakaren Michael Palmer gav mig några år tidigare. (Tack Mike!) Jag förstod inte då hur den skulle bidra till arbetet med att uppnå varroaresistens. En dag läste jag på Randy Olivers hemsida och hittade biskakaren där och hur man använder den. Jag pratade också med Randy när han besökte Sverige några år därefter. Jag insåg att det kunde betyda mycket.
Du kan läsa mer om biskakaren här:
Eric Ericson hade gränsen på 15% angreppsgrad av varroa när ett samhälle flyttades ut från hans resistensprojekt som startade 1995.
När programmet hade pågått i ett par år sänkte han gränsen till 10%.

För några år sedan var en vanlig rekommendationen för att behandla när varroanivån var över 5%. Idag kan man i Amerika se rekommendationer om omedelbar behandling när varroanivån är över 3%. Idag är kvalster och bin varit mer fyllda med virus. Det utvecklar snabbare problem. Det gör det svårare att slippa behandling med kemikalier.

Efter att ha pratat med Randy Oliver och funderat på mina egna erfarenheter förstår jag att en lämplig tröskel på varroanivån är 3% oavsett tid på
säsongen. Skakprov görs minst två gånger under säsongen, i början av maj (vår) och i början av augusti (sensommar). I områden där säsongen är längre än där jag bor i Sverige är mätning av angreppsgraden tre och kanske fyra gånger förmodligen en bra idé, åtminstone i början av ett resistensprojekt.

Om vårtestet ger ett värde strax under 3% planeras ett nytt test inom en månad senare med det samhället.
Genom att kontrollera varroanivån kommer jag att få en god uppfattning om resistensvärdet för mina samhällen utan att skapa reinvasionsproblem. Men ändå kan mina bin naturligtvis få kvalster från andra biodlares bin.

Om jag har mina bin relativt isolerade kommer jag att ge dem en bra chans att utveckla sina motståndsegenskaper utan extra kvalster från andra bin. De sämre samhällena kommer att få nya drottningar så snart som möjligt. De allra sämsta samhällena är det bäst om man kan flytta till bigårdar längst bort från centrum för resistenssprojektet.
• 2-3 km avstånd till andra bin
Speciellt under det svåra året 2015 tänkte jag på erfarenheterna från ett antal biodlare med Elgon-bin, biodlare som inte hade behandlat mot Varroa på tio år eller mer, som hade små problem med varroa. De hade det gemensamt att de isolerades från andra bin med minst 3 km eller dominerade sitt område starkt med sina bin.

Poul Erik Karlsen på ön Bornholm i Östersjön. Han använde 5,1 mm cellstorlek. Han är nu pensionerad och efter att i många år ha varit en relativt stor biodlare på ön.

Sven-Olof Ohlsson i västra Finland med cirka 200 samhällen. Han använde främst 5,1 mm cellstorlek, men också en del 4,9. Han är nu pensionerad men hans son fortsätter med bina.

Hans-Otto Johnsen i östra Norge med flera hundra samhällen. Han har inte behandlat på mer än 15 år. Han använder 4,9 cellstorlek. Han gör också sina egna vaxmellanväggar med kommersiella kvalitetsmaskiner. Officiella tjänstemän har funnit att varroanivån är mycket låg i hans bin. Han gjorde ett bra småcelletest som finns att läsa här:
Hans-Ottos vän Terje Reinhertsen har i princip aldrig behandlat mot varroakvalster:
Leif Hjalmarsson i södra Sverige. Han använde 5,4 mm cellstorlek. En annan skillnad med honom och de andra var att hans Elgon-bin inte hade några problem alls med kvalster från början. Kvalstren hade kommit till hans biodling cirka fem år innan han fick 5 drottningar från mig. Han hade hela tiden behandlat alla sina bin med Apistan, ett effektivt syntetiskt bekämpningsmedel.

Leif startade sina Elgon-samhällen med mycket låga kvalsternivåer. Efter tillsättningen av drottningarna i samhällen flyttade han dem till en isolerad plats i skogen mer än 3 km från andra bin. Han behandlade aldrig sina elgonsamhällen under de 15 år han hade dem. Han fick några nya drottningar från mig när han behövde. Men många samhällen bytte sina drottningar själva. Tyvärr blev han gammal som vi alla gjör och fick en stroke. Han avled tidigt 2016. Han var en god vän och en skicklig biodlare.
Leif Hjalmarsson i sin bigård 3 km från andra bin. Han flyttade hit 5 samhällen med elgondrottningar 1998. Här hade han 5-7 samhällen utan någon behandling tills han dog 2016. Utom två samhällen med primorsky-korsningar i två år som fick behandling. Sedan byttes de mot elgon.
• Få samhällen i bigårdarna
Jag placera färre antal samhällen i mina bigårdar, ibland bara ett.
Till de bigårdar med bara ett samhälle hade jag flyttat sådana som hade behövt ca halv årlig dos behandling. De följande åren behövde de ingen behandling längre. Det var 2 km till andra bigårdar. Avståndet som bin normalt flyger i vilka aktiviteter de än är inblandade i, till exempel så kallat tyst röveri är mestadels det avståndet.
Erfarenheterna från de här testade punkterna ger goda råd för att utforma goda förutsättningar för att utveckla en resistent bistam.
• Flytta undan de allra sämsta samhällena
Inspirerad av Eric Erickson:
flyttades de allra sämsta samhällena när det gäller motstånd (samt dåligt humör, låg skörd, utveckling osv.) till ett par bigårdar längst bort från mina andra samhällen. Detta skedde först nyligen första gången men hade en enorm effekt på att sänka den genomsnittliga varroanivån i samhällena.

Säsongen 2020 behandlades endast 20% av samhällena (cirka 45% året innan). De flesta av de behandlade fick endast ¼ - ½ av en fullständig tymolbehandling, som nu är 20 gram [2x5gr (x2)], inte 30-40 gram som för 10 år sedan.

Dessa långt bort belägna bigårdar ligger i ett skogsområde med endast dessa samhällen. Fyra samhällen i en bigård och tre i den andra.

Överraskande nog utvecklade dessa samhällen som hade behandlats fullt ut säsongen innan, endast låga varroanivåer. Jag hade räknat med att jag skulle förlora några av dem, men det gjorde jag inte. Hälften av dem behandlades med 5-10 gr tymol (tymolkuddar). Den andra hälften ingenting.
• Gör avläggare från de bästa
Efter att ha sett att samhällen som jag var tvungen att behandla med en full dos tymol och gett dem en ny drottning året därpå med en odlad drottningcell, måste de fortfarande ofta behandlas effektivt eftersom viruseffekter sågs. Detta kunde fortsätta flera år trots upprepade drottningbyten med odlade drottningar (eller stilla byte).

Jag bestämde mig för att göra avläggare om möjligt bara från samhällen som inte hade behandlats för varroa eller behandlats väldigt lite. Sådana avläggare fick många gånger producera sin nya drottning själva. De behövde sällan någon behandling.

Slutsatsen är att kemiska (ekologiska och andra) behandlingar gör bin mer mottagliga för patogener, såsom virus. I detta fall speciellt Deformed Wing Virus (DWV). Och att det tar tid för mikrobiomet att komma tillbaka i harmoni. Den nya drottningen måste få en mycket bra uppsättning motståndsegenskaper i sina arbetarbin för att övervinna svårigheterna för mikrobiomet att återgå till det normala.
• VSH (Varroa Sensitive Hygien)
VSH. Ett bra sätt att kontrollera VSH-graden, med en pincett dra ut puppor och leta efter kvalster, kvalsteravföring och kvalsteravkommor.
När bin har ett högt VSH-värde kommer varropopulationen att vara så låg att det blir svårt att hitta tillräckligt många invaderade yngelceller och varroakvalster. Det kan innebära så mycket arbete att det blir för svårt att få det gjort. När man kommit så långt med resistensen finns VSH väl spritt i populationen. Bästa strategin är att mäta varroanivån. Då kommer de bästa samhällena att inte bara favorisera VSH utan också andra resistensegenskaper. Men VSH kommer högst sannolikt att vara en viktig del i den resulterande mixen av resisteensegenskaper.
Under våren 2013 lyssnade jag på ett föredrag av John Harbo och testade det året mina mest lovande samhällen, vilken grad av VSH de hade:
2014 mätte jag de mest lovande samhällena återigen avseende deras VSH-värde. Jag hittade en med VSH 80% och självklart odlade jag efter den. Jag fick mycket bra feedback om döttrar från detta samhälle från andra biodlare 2015. Men döttrar i min verksamhet var bland de första som visade vingskadade bin (DWV - Deformed Wing Virus). Kanske ett mycket intensivt urval på hög VSH kan medföra vissa oönskade egenskaper, som högre känslighet för virus? Det finns fler egenskaper än VSH som bina behöver för att bekämpa kvalstren. Kanske räcker VSH 50% i en bra motståndsmix av egenskaper.
• Vildbisamhällen
På många ställen där en population av bisamhällen har utvecklat motstånd mot varroakvalstret är vildsamhällen en del av framgången. De bidrar uppenbarligen. Deras anpassning störs inte av kvalsterkemikalier, och många gånger inte heller lantbrukskemikalier.

Jag har fångat ett par svärmar från två olika vildsamhällen. De uppvisade båda ett VSH-värde på 50%. Båda visade tydliga monticola/elgon-egenskaper. Den andra mindre än den första. Den kom från ett ytterdel av Elgon-området. Den första kom inte så långt från centrum av Elgon-området. Den första svärmen blev starten på en bra moderlinje i Elgon-stammen. Det finns än så länge kvar endast ett samhälle av moderlinjen från den andra svärmen.

Slutsatsen är att man inte kan vara säker på att vildsvärmar kommer att bidra till god genetisk standard i din stam. Det kan de göra. Du måste dock testa dem lika noggrant som du gör med alla dina samhällen. Båll de bästa varianterna och rensa bort de sämsta.
• Undvik att flytta med bisamhällen
En stor stressfaktor för bin är när man flyttar dem till nya platser. Det stimulerar felflygningar och blandning av bin och kvalster mellan bisamhällen. Det tar tid att återfå harmonin i samhällena. Under den tiden fungerar inte försvarssystemen till 100%.

Jag tittade också på hur Dee och Ed Lusby arbetade när varroakvalstret slog till mot deras bin i Sonoran-öknen i Arizona. De förlorade 90% av sina samhällen på grund av varroakvalstret. I vissa bigårdar minskade antalet samhällen till bara ett enda samhälle. Lusby's samlade dock inte ihop de överlevande i ett antal mindre bigårdar, utan lät dem behålla sin plats och byggde upp antalet igen i de ursprungliga bigårdarna. De fångade också svärmar, från andras och deras egna bin.

I naturen är vildsamhällen stationära eller också flyttar de när de svärmar. Det finns aldrig många samhällen i en "vild bigård". Vilda bigårdar kan ligga närmare varandra än 1 km och de kan ligga längre bort.

Jag resonerade att det inte skulle skada att sluta med att flytta avläggare mellan bigårdar, utan istället hålla em inom sin ursprungliga bigård.
Idag kan jag säga att flyttning av en avläggare från en bigård till en annan inte ger märkbara negativa effekter.
• Börja med nästan noll kvalster
Jag funderade mycket på Leif Hjalmarssons erfarenheter. Han hade hållit en låg kvalsternivå i sina samhällen hela tiden med syntetiska kemikalier innan han började med sin resistensbigård 3 km från andra bin. Jag drog slutsatsen att jag var tvungen att försöka göra en relativt isolerad bigård så kvalsterfri som möjligt med en effektiv kemikalie och se vad som hände. Jag gillade inte att göra detta, men jag kunde inte avfärda detta alternativ för att lära mig mer om att uppnå varroaresistens.

Jag gjorde så och det såg bra ut första året, men efter ett par år var situationen inte annorlunda i den bigården jämfört med mina andra. Det viktigaste är att mäta kvalsternivån regelbundet.
DEN FÖRBÄTTRADE STRATEGIN
De beskrivna testade punkterna, tillsammans med erfarenheter under alla år med varroa ligger till grund för den här beskrivna strategin. De viktigaste delarna kommer först. Den beskrivna strategin är anpassad till början av ett resistenssprojekt. Det finns flera artiklar på denna webbplats som beskriver hur man förbättrar sina bins varroaresistens.
• Mät varroanivån
Förmodligen 3 gånger om året i början av ett projekt, under den tid då det finns en normal mängd yngel. Kanske det kan räcka med två om förhållande är fördelaktiga, t ex långt till andra bin och få antal bisamhällen i bigården(-arna). Det viktigaste är vårmätningen. Tröskelvärdet för behandling är 3%. Om varroanivån i vårmätningen är 2-3%, mät igen inom 4 veckor.

• Kompletterande observationer
- Observera FÖREKOMSTEN av eventuella bin med förkrympta vingar Deformed Wing Visrus (DWV) och delar av bipuppar på en 0,5 x 0,5 m masonitskiva framför flustret. Var 7-10 dag.
- En eller två DWV-bin mät varroanivån, ev kolla om en vecka igen.
- Tre eller fler överväg att behandla utan att kolla angreppsgraden (varroanivån).
-Observera UTVECKLINGEN i samhället. Är det som förväntat eller inte. Kanske dags att kolla på yngelramarna för eventuella yngelstörningar.
-Observera om det finns områden med TÄTT TÄCKT YNGEL under den normala yngelsäsongen. Hittar du täta jämna områden med täckt yngel (positivt) eller bara ett utseende på alla yngelramar med många "hål" där man förväntat sig tätt med täckt yngel. Hålen (där man förväntat sig täckt yngel) kanske finns på upp till 50 % av området på alla yngelramar (det är negativt).

• Håll helst 2-3 km till andra slags bin.

• Ha så få samhällen i en bigård som det är praktiskt möjligt.

• Använd små celler åtminstone i den centrala delen av yngelrummet.

• Flytta bort de sämsta bisamhällena bort till en bigård så långts som möjligt från mitten av området för resistensarbetet.

• Gör avläggare från de mest resistenta samhällena. Flytta helst en avläggare (där drottningen inte följer med) 2-3 km till en annan bigård.

• När det är dags att etablera ytterligare en bigård, gör det om möjligt 1-2 km från mitten av de mest resistenta bin.

• VSH (Varroa Sensitive Hygien), skallig yngel och återtäckningsbeteende (recapping) av varroaangripet yngel. Anteckna sådana observationer som något positivt i dina samhällen, men en låg varroanivå är viktigare.

• Testa gärna vilda bin om du får möjlighet. De måste dock läggas under samma arbetsstrategi som alla andra bin.