Kampen mot varroan

Utan utmaningar skulle livet vara ganska tråkigt. Men varroakvalstret är mer än en utmaning. Det är ett hot.

Problemet nummer ett i biodling är varroakvalstret. Problem nummer två är varroakvalstret och problem nummer tre varroakvalstret. Så öppnade Dr. Peter Rosenkrantz en föreläsning i Sverige för några år sedan. Varroan är inte det enda stora hotet, men utan varroan skulle bina slippa de virusmängder som följer med pga varroangreppen. Det är virusen som tar död på samhällena. Bina skulle också slippa en mängd kemikalier som används för att bekämpa kvalstret. Det finns dock alltfler andra lantbrukskemikalier som är svåra för bina. Men utan kvalsterkemikalierna klarar bina av de andra kemikalierna och de sjukdomar som finns mycket bättre.

Utan varroakvalstret skulle biodlingen vara mycket lättare, nästan som i gamla dagar innan kvalstret kom. Inte så att det inte fanns några svåra förluster av bin innan kvalstret. Det gjorde det. Men inte på ett sådant ihållande sätt som ofta är fallet idag.

CCD

Utan Varroa hade det inte funnits någon CCD (Colony Collapse Disorder). Men CCD är mycket mer än Varroa. Och det finns stora förluster på grund av varroa som inte kallas CCD. CCD och stora förluster pga varroan orsakas av cocktails av patogener (yngelröta, nosema, kalkyngel, etc.) och gifter (svampmedel, insektsgifter, ogräsgifter, kvalsterkemikalier, etc.).

Men en bra sammanfattning av vad CCD är, formulerades av Chris Baldwin i South Dakota, en biodlare med 1500 samhällen som vandrar över stora delar av USA för pollineringsuppdrag och som inte behöver bekämpa kvalstret:

Förgiftningen av vår planet

Varroans ursprung

Den ursprungliga värden för varroakvalstret (Varroa destructor som den kallas numera) är den asiatiska kusinen till vårt bi, Apis cerana. Cerana och mellifera är så nära släkt att de faktiskt parar sig med varandra när de finns i samma område. Feromoner passar ihop så att drönare lockas till den andra artens ungdrottningar för parning, men äggen som läggs utvecklas bara lite innan de dör. Om man blandar bina fungerar de också tillsammans i samhällen. Det diskuteras vilken art som är mer ursprunglig än den andra, cerana eller mellifera.

På 1800-talet togs vårt västra honungsbi, Mellifera, till olika platser i Asien där det östra honungsbiet, Cerana, fanns – Japan, Primorski, Indien, etc. Transporterna fortsatte. Fler bin fördes till Primorski-området (gränsen i östra Ryssland vid havet till nordöstra Kina). Här fanns ceranabiet. Och bin fördes därifrån närmare tillbaka mot Europa. Cerana togs till både Västeuropa och USA i forskningssyfte.

I mitten av 1900-talet, cirka 100 år efter den första transporten av melliferabin till Asien, började dessa bin utveckla stora problem pga kvalstren i Asien och i Europa. 1968 fördes ett cerana-samhälle till Tyskland av en vetenskapsman och 1973 dog de första samhällena i Tyskland på grund av varroan. Men kvalstren hade flyttat fram positionerna också på andra håll, i Balkanländerna, Primorski-typen av kvalster. Och snart hade de kommit till Finland också.

Varför tog det nästan 100 år att skapa verkliga problem för vår typ av bin? Oavsett anledning var det förmodligen mer än en, vilket ofta är fallet. Naturligtvis överfördes kvalster till mellifera direkt när de kom i närheten av cerana. Naturligtvis rövade melliferabin ibland ceranasamhällen och tvärtom.

Kemikaliemisstaget

Européerna gjorde ett stort misstag på 70-talet. De fokuserade på kemikalier för att bekämpa kvalstret. Vi skaffade oss ganska snart goda kunskaper om hur ceranabiet bekämpar kvalstret. Bin kan bekämpa det. Det är inte som om det skulle vara får som skulle försöka slåss mot vargar. Bin slåss bra. Redan tidigt var det tydligt att ceranabin rensade varroainvaderade täckta yngelceller och att detta är en viktig egenskap. En variant av denna egenskap kallas idag VSH (Varroa Sensitive Hygien). Men kemikalier fanns tidigt högt på agendan. Det var i Sydamerika i Brasilien som man först visade oss en icke-kemisk lösning för bins varroaresistens.

Varroans utbredning i Sverige

Självklart kunde Sverige inte förhindra kvalstrets ankomst och utbredning. 1987 nådde varroan hamnen i Slite på östra Gotland. 1991 nådde det hamnen i Malmö. 2007 sågs det i mina bigårdar.

Vi hade omkring 150 000 bisamhällen och kanske 14 000 biodlare i Sverige på 80-talet. I dag har vi kämpat oss över 1000 000 bisamhällen och 11 000 biodlare igen och ökar. Många biodlare har alltför ofta svåra problem med övervintringen pga varroan. Men det är inte bara varroan som är ett problem för överlevnaden.

Kemikalier i Sverige

Vi har haft två godkända så kallade veterinärmedicinska läkemedel för att bekämpa varroakvalstret, Apigurd, som är en ekologisk behandling baserad på tymol, och Apistan, med aktiva kemikalien tau-fluvalinat. Idag visar varroan resistens mot taufluvalinat på flera ställen i Sverige.

Nyligen har ytterligare tre läkemedel blivit godkända för försäljning för användning i bikupor mot varroakvalstret. Apivar med den aktiva kemikalien Amitraz. VarroMed – en lösning med i första hand oxalsyra, men också något myrsyra och eteriska oljor. VarroMed är avsedd att användas som oxalsyralösning, dvs droppad i kakgator med bin. Polyvar med den aktiva kemikalien flumethrin, en pyretroid. Tau-fluvalinat är också en pyretroid, så Polyvar kan inte användas med framgång i områden med Apistanresistenta kvalster.

Förutom godkända läkemedel kan vi använda det som vi kallar "ej förbjudna" ämnen av ekologisk typ, med förmodad låg giftighet. Men hur litet giftiga de är kan diskuteras. I denna grupp hittar vi organiska syror och eteriska oljor. BI Sverige kan biodlare själv göra iordning preparat med dessa ämnen för att använda i bikupor mot varroakvalstret, men iordninggjorda blandningar och preparat med detta syfte får inte säljas. Precis som biodlare kan blanda till oxalsyralösning kan man göra wettexbitar med tymol.

Syraresistenta handskar behövs som skydd vid hantering av Apistan och organiska syror som oxalsyra och myrsyra. Skyddsmask med lämpligt andningsfilter behövs när man arbetar med oxalsyra och myrsyra. När du arbetar med Apiguard och Tymol är bara vanliga handskar ett bra val.

Efter ett par år med behandling mot Varroa i södra Sverige var ett extremt exempel på följderna ett samhälle med cirka 500 kvalster som producerat nästan bara bin med förkrympta vingar, på grund av DWV (Deformered Wing Virus) hos Kjell-Erik Ohlsson. Organiska syror användes. Där Apistan har använts har inte skett så dramatiska exempel setts. De mest virusmottagliga bisamhällena dör. De överlevande samhällena kommer att skapa en starkare bistam.

Behandlingsstrategier

I många år användes mestadels två typer av strategier mot varroa i Sverige.
- Borttagning av täckt drönaryngel och organiska syror, ekologisk bekämpning.
- Användning av Apistan, icke ekologisk, som lämnar bestående restsubstanser i vax.

I början var myrsyra den mest använda organiska syran. Senare blev oxalsyra vanligare, ibland tillsammans med myrsyra och/eller drönaryngelborttagning. Ekologiska behandlingsmetoder stöds av SBR/Biodlarna. Det är möjligt att få bra bekämpningsresultat med rätt användning av organiska syror. Men i praktiken har det inte varit lätt att uppnå konsekvent låga vinterförluster.

Undersökningar har visat att officiella vinterförluster i genomsnitt uppgick till cirka 30 % några år inom vissa områden. För hela Sverige visar denna typ av officiell statistik oftast 15-20 % vinterförluster. För olika biodlare varierade vinterförlusterna mellan 15-90%. Vissa har aldrig uppnått de mycket höga förlustsiffrorna, utan haft låga, 5-10%, vinterförluster. Kännetecknet för dem är att de skiftat behandlingsmetod varje år, ofta i en treårscykel.
Svagheten med den officiella statistiken är att den bygger på frivilliga rapporter varje år. Andelen biodlare som bidrar med statistik är ca 50%.

Medelvärdet för Apistananvändarnas vinterförluster har ofta varit ca 10%, innan kvalstren började bli resistenta mot denna behandling. Apistan och syntetiska kvalsterkemikalier har en påtaglig negativ effekt då de ger kvarsittande rester i vaxet, antingen av det ursprungliga giftet eller av nedbrytningsprodukter, som kan vara lika giftiga.

Tymol, som finns i den godkända veterinärmedicinen Apiguard, informerades inte mycket om under många år. Och det användes inte heller mycket i början. Det anses vara en ekologisk behandling att använda det. Användningen av tymol ökar snabbt som en reaktion på svårigheter med att använda organiska syror på rätt sätt och eftersom det är så enkelt och billigt att göra wettexbitar med tymol. Många upplever också mycket goda resultat med tymolbehandling. Det är en metod som kan användas med framgång även på försommaren (och sommaren).

Timjan innehåller mycket tymol naturligt, så mycket så det ger en tydlig smak. Lime gör det också. Det finns tymol i kryddor och tandkräm. Tymol är ett naturligt konserveringsmedel, och en antioxidant som anses ha positiva medicinska effekter.

Detta diagram visar skillnaden mellan siffrorna för vinterförluster som gäller samma vinter från de frivilliga rapporterna och från siffror som samlats in från telefonintervjuer för att nå alla biodlare i detta distrikt. Slutsatsen är att biodlare som har förlorat många bisamhällen är mer tveksamma till att frivilligt rapportera sina vinterförluster.

Höga vinterförluster

Med spridningen av varroakvalstret och användningen av kemikalier mot det har vi sett ökade virusproblem, vilket förmodligen beror på att virusen får ökade möjligheter att infektera pga kvasterangreppen och ett nedsatt immunförsvar hos bina som orsakas av bland annat kemikalier mot just varroan men också kemikalierna i lantbruket. Uppkomna resistenser mot kvalsterbekämpningsmedel har ökat förlusterna av bin. Det besvärliga läget beror förmodligen på samverkande effekter mellan patogener som t ex nosema, kemikalier och virus.

Neonicotinoider

Växtskyddsmedlen som heter neonicotinoider har använts ganska mycket i Sverige, precis som i andra länder. Några är förbjudna nu. Inget gift har positiv inverkan på bin, men det är svårt att säkert veta hur mycket denna grupp kemikalier bidrar till överlevnadsproblemen för bina. Förmodligen är de ett större problem för andra typer av bin, i första hand solitärbin. Studier har visat på en samverkande effekt med nosema, virus och kvalsterkemikalier, så det är ingen överraskning om problem uppstår där neonics används mycket.

Många stressfaktorer

Honungsbin står inför många fler stressfaktorer idag än tidigare. Varje stressfaktor som kan elimineras är ovärderligt. Tydligen är de för många idag. En stressfaktor som biodlaren kan göra någonting åt lättare än andra är vad de själva stoppar in i bikupan.

En långsiktigt hållbar lösning

Ett foto från en föreläsning med Dr Peter Rosenkrantz i Sverige för några år sedan. Han pratade om ett test i Tyskland. Donatorsamhället som var krafigt infekterat av varroa blev troligen rövade av bin från de andra samhällena och det spred på detta sätt många kvalster till andra samhällen, här upp till 1,5 km bort. Förmodligen skulle ett samhälle också 2 km bort ha plockat upp en del kvalster. Ett starkt infekterat samhälle har inte mycket av ett försvarssystem kvar. Området hade innan försöket noga genomsökts så att inga andra samhällen fanns som kunde påverka försöket.

ISHS-studien visar hur mycket bin ibland kan flyga fel, här när de flyttas för pollineringsuppdrag.

JAR-studien visar hur både felflygande och rövande bin kan vara inblandade i att jämna ut kvalsterpopulationerna bland bisamhällena i bigårdar.

Super super-organism

När man arbetar med varroaresistenta bin måste man vara medveten om några förhållanden. Bin bor inte bara i sin egen bikupa. Många hamnar i en annan bikupa än den där de föddes. Och bin besöker varandra av olika skäl, till exempel för att stjäla mat. Under dessa processer sprider de parasiter och patogener (sjukdomsalstrare). Så om ett samhälle är en superorganism, är en hel bigård kanske en super super-organism. Även bin inom ett lite längre avstånd kan påverka varandra genom felflygning men kanske mest röveri. Är gränsavståndet här kanske 2 km?

Börja göra urval bland dina bin

Så om du börjar arbeta med en resistent stam, förvänta dig inte att alla dina samhällen är resistenta eller lika resistenta, eller ens de samhällen i vilka du introducerade dina nya resistenta drottningar du införskaffat, om du bara köpt någon eller några drottningar. Resistensstrategin måste tillämpas i lite större skala. Men det kan vara en bra start att köpa några drottningar som är mer resistenta än de man har. Man börjar med att se till att förse en bigård med bara så bra resistenta drottningar som möjligt och att ha denna bigård så isolerad som möjligt. Sedan ökar man ut området med fler bigårdar med sådana bin. Läs mer om detta i nästa artikel – "Resistensavel".