Bin bygger olika cellstorlekar. Om du tittar på den här bilden kan du få en ganska bra bild av hur bina normalt bygger olika storlekar. Ingången var närmast den vänstra delen av kakan. Vi vet också från undersökningar att kvalster föredrar yngel i större celler, vare sig det är arbetsbi- eller drönarceller. Mest av allt gillar de drönarceller att föröka sig i. De minsta cellerna bygger de i mitten av ynglet. Slutsatsen skulle då bli att arbetsbi-yngel nära flustret/mitten av ett naturligt byggt yngelklot har bäst chans att inte ha haft kvalster som parasiterat på sig. Det borde väl räcka att formulera sig så.

Analys av design av celltest

Mindre celler i yngelrummet än vad som är vanligt idag, har de några fördelar? Och har de några fördelar för motståndskraften mot varroakvalstret? Bin
bygger naturligt olika cellstorlekar beroende på var de finns i kupan, minst nedåt närmast flustret där ynglet finns och störst uppåt och bort från ingången, där honungen lagras.

Vaxmellanväggar

När kakmellanväggar först började tillverkas i kommersiell skala, av A.I. Root i USA 1876, mätte man uppenbarligen cellstorlekarna hos naturligt kakbygge och tog ett medelvärde som hamnade i närheten av den lätt "hanterbara" storleken 5 celler per tum [1], vilket är ca 5,08 mm per cell, inklusive en cellvägg. Det är enklast att mäta 10 celler över de parallella sidorna och dividera med 10 för att få fram cellstorleken. Detta innebär att i yngelrummet var medelvärdet ännu något mindre cellstorlek. Och genomsnittet för honungslagringsceller var naturligtvis större.

Redan år 1888 skrev Frank Cheshire i England i Bees and Bee-Keeping, Vol II [2]:
"Tanken att det är önskvärt att öka storleken på våra bin ... Jag har vågat, mer än en gång att stå ensam i att fördöma den ...."
Denna förstoring uppnåddes genom att öka storleken på cellerna.

Hur man mäter cellstorleken

Ett århundrade senare

100 år senare "återupptäcktes" av Dee och Ed Lusby att bin naturligt bygger olika cellstorlekar, speciellt mindre i yngelrummet. Bitidskriften Bee Culture var 1990 bland de första att publicera artiklar om mindre cellstorlek, Erickson et al, "On the Size of Cells". Snart fanns det artiklar och arbeten som stödde tanken att mindre cellstorlekar bidrog till varroaresistens, av Erickson [3], Lusbys [4], Messages & Goncalves [5] och Piccirillo & DeJong [6]. Även anekdotiska rapporter i forum, mm dök upp. Och många började testa små celler (SC). Små celler är 4,8-5,1 mm. Den storlek som brukar anges som riktmärke är 4,9 mm, men hur stort bin bygger naturligt beror på latituden, större längre från ekvatorn, och på altituden, större ju högre över havet. Kommersiellt tillverkade mellanväggar under 1900-talets senare del har mest varierat mellan 5,3-5,7 mm i cellstorlek.

Två tidiga arbeten som undersökte små cellers inflytande på varroakvalster. Båda gjordes i Brasilien under omständigheter som skiljer sig från dem som gjorts i Europa, USA och Nya Zeeland. De visade på en tydlig fördel för små celler.

Tidiga test

Andra och speciellt senare test har inte verifierat de tidiga positiva forskningsrapporterna från Brasilien avseende små celler(SC) för yngel. Det verkade vara vanligt bland forskare att avfärda positiva resultat som förknippades med afrikaniserade bin. Särskilt de forskare vars egna test inte visade några fördelar för SC. Under 2008 och 2009 publicerades några försök som har använts för att göra ett "slutligt" uttalande om att "fallet är avslutat" (case is closed) om skillnaden i varroaresistens mellan små (SC) och stora (LC) (=Large Cells) celler. Om det hade funnits endast ett positivt test som visade att SC hade positiv inverkan på varroamotståndskraften skulle det inte ha varit konstigt att avfärda det i ljuset av andra test.

Det sägs ofta i forskningssammanhang att en gång är ingen gång. Men arbetet av Messages & Goncalves i Apidologie 1995 verifierades av Piccirillo & De Jong i Genetics and Molecular Research 2003, även om det inte var en exakt upprepning av det förra testet. Den naturliga reaktionen på andra test som inte verifierade dessa två försök skulle ha varit att undersöka vad som var gemensamt mellan de två positiva försöken och vad som skilde mellan de positiva och de som inte var positiva. Men inga reflektioner om skillnader i försöksupplägg verkar ha gjorts. Varför inte? Det är en naturlig vetenskaplig reaktion att göra så. Jag ska försöka göra det här.

Skillnader mellan de första brasilianska och de flesta senare testen

1. Testen gjordes i SYDAMERIKA

2. Det allmänt förekommande biet var det AFRIKANISERADE

3. Bin i testen var RESISTENTA mot Varroa.

4. Testbina levde normalt på SMÅ CELLER (SC).

5. Inga eller få bisamhällen på STORA CELLER (LC) fanns i grannskapet.

6. Bina hade ALDRIG eller mycket lite BEHANDLATS MED KEMIKALIER för någonting.

7. VAXET i ramarna var FRIA FRÅN KEMIKALIERESTER.

8. Pga av skillnaderna här fanns också EPIGENETISKA SKILLNADER.
.

Viktiga skillnader

I vetenskaplig forskning kan de skillnader i omgivning och förutsättningar som finns i olika försöksupplägg och på olika platser vara avgörande och bör tas på allvar. De kan vara förklaringen till de olika resultaten och detta bör tas i beaktande i ny forskning innan slutsatsen "fallet är avslutat" kan göras. Det måste vara av yttersta intresse att undersöka skillnaderna i olika testsammanhang mellan positiva test och test som inte är positiva. Observera att det inte finns några test som visar att det är negativt att använda små celler!

1. Kan resultaten avfärdas pga att de positiva testen gjordes i Sydamerika?

Nej, även om klimatet påverkar, finns det ingen forskning som verifierar hypotesen att alla bin i tropikerna är resistenta mot varroakvalster. Det finns bin som inte är motståndskraftiga i liknande klimat.

2. Kan resultaten avfärdas eftersom bina i dessa test var Afrikaniserade?

Nej, det finns ingen forskning som visar på att sådana skillnader skulle bero på speciell afrikaniserad respektive europeisk genuppsättning. Tvärtom, dessa typer av bin är båda Apis mellifera, nära släkt med varandra och kan enkelt korsas. Om det skulle ha betydelse är det av största intresse att göra korsningskombinationer mellan afrikaniserade och europeiska bin.

3. Bin i andra test har inte varit resistenta mot varroa.

Detta är en intressant skillnad. Idag finns rapporter om hel del biodlare på olika platser som inte behandlar alls mot varroakvalster. Bin verkar tolerera en viss förekomst av kvalster och ändå producera normalt. Det finns både SC- och LC-bin bland dem. Det finns test som visar att sannolika orsaker till varroamotståndet är förändringar i beteendet hos bina. Kan dessa förändringar i beteendet på något sätt påverkas av om bina lever i en SC-miljö?

4. När bina föds i små celler kan de mycket väl ha matats med annorlunda foder i sammansättning och mängd.

Ambin födda i SC kan mycket väl tänkas mata larver annorlunda än ambin födda i LC. Olika slags utfodring har inflytande på fenotypen av bin. Hur stora beteendeskillnader leder detta till? I Brasilienförsöken har ambin fötts i SC och matas av SC-bin. I de flesta andra test har ambina fötts i LC och matats av LC-bin.

5. Det finns en växande medvetenhet om påverkan genom utbytet av bin mellan bisamhällen.

Den kan vara ganska stor under vissa omständigheter. Två orsaker är felflygning och röveri. Röveri kan vara "stilla", nästan inte märkbart, och det kan vara intensivt. Detta utbyte av bin kan vara destruktivt för möjligheterna att få ett korrekt testresultat. Även 1,5 km kan vara för kort avstånd för att undvika betydande icke önskvärd påverkan. [7]

6. När bin behandlas med något medel som dödar parasiter eller mikrober, förlorar de även nyttiga mikrober.

Detta kan påverka binas immunförsvar och deras beteende. I det korta perspektivet är det naturligtvis förståeligt om en biodlare väljer att rädda sina bin som är på väg dö eller verkar vara det.

7. Vaxkakorna i yngelrummet har visat sig kunna innehålla stora mängder olika kemiska rester.

Rester från bekämpningsmedel mot varroa, amerikansk yngeltröta etc, och rester av växtskyddsmedel i omgivningen. Det gäller naturligtvis för sådana miljöer där ett sådant resultat är möjligt, främst många områden i Nordamerika och Europa. Bekämpningskemikalier i icke dödliga doser är kända för att påverka immunsystemet och bins beteende på ett negativt sätt.

8. Ärftliga förändringar som sker i genomet hos alla levande varelser, även bin, beroende på bl a förändringar i miljön sker hela tiden.

Det diskuteras allt mer bland genetiker. Det kallas epigenetik eftersom ändringarna inte sker i sammansättningen av DNA:t i kromosomerna. Förändringarna som diskuteras handlar om hur gener och även delar av gener uttrycks, "slås på" eller "stängs av". Detta påverkar produktionen av proteiner och sålunda biets fenotyp. [8]

Förändringar i histonkoden och DNA-metyleringen sker på grund av förändringar i miljön. Resultatet blir förändringar i produktionen av proteiner. Det är två epigentiska processer. Detta ärvs tills nya förändringar sker i miljön.

Epigenetik

Epigenetiska justeringar är ärftliga till kommande generationer och när miljön förändras igen kommer det att finnas nya epigenetiska förändringar. Detta är ett effektivt sätt för djur och växter att anpassa sig till nya miljöer. Egentligen finns det inget annat sätt att förklara uppkomsten av resistenta Apis mellifera-bin i Sydamerika på 1980-talet och i Sydafrika på 2000-talet [9]. I båda fallen tog det ca 5 år för Apis mellifera(!)-bin att utveckla resistens och utan att mängder av bisamhällen dog pga varroakvalster. Vad man såg var en minskning från 50 %-iga kvalsterangrepp (ett kvalster på vartannat bi) till ca 5 % kvalsterangrepp (ett kvalster på vart 20:e bi). Och detta uppnåddes under de villkor som beskrivs i punkterna 2, 4, 5, 6 och 7.

Ett ceranabi. Foto: Charles Lam/Wikipedia.

Inte den ursprungliga värden

Den punkt som beskriver en skillnad av själva biet jämfört med europeiska bin är naturligtvis nr 2. De afrikaniserade bina har en något annorlunda genetisk uppsättning, framför allt var den sannolikt mer variationsrik. Men kom ihåg att det afrikanska biet är inte den ursprungliga värden för varroakvalstret heller, lika litet som det europeiska. Den större genetiska variationen bidrog sannolikt i anpassningsprocessen. Men de 5 åren är alldeles för kort tid för att ge möjlighet för att ett genetiskt urval efter omkombination av kärn-DNA:t ska åstadkomma ett resistent bi.

Den enda kraftfulla process (snarare processer) som kan förklara en så kort lyckad anpassning är epigenetiska förändringar, men naturligtvis med viss DNA-förändring. Dessa epigenetiska förändringar i det till små celler anpassade och sedan resistenta biet i Brasilien, kan mycket väl ha bidragit till de olika observerade reaktionerna på små och stora celler jämfört med de europeiska som användes i andra försök.Epigenetik förklarar faktiskt mer än att snabbt bygga upp varroamotstånd. Alla slags anpassningar till nya miljöer som sker snabbt kan svårligen bero på annat än epigenetiska processer samt även naturligtvis senare (eller samtidigt) genetiska förändringar genom urval i efterkommande generationer.

Tidiga studier med olika cellstorlekar i yngelrummet i samma samhälle

Några tidiga studier utformade på ett liknande sätt som för Messages & Goncalves (1995) och Piccirillo & DeJong (2003) är ett av Mia Davidsson (1992) [10] i Sverige och ett annat av Taylor & Goodwin (2001) i New Zealand [11]. Det senare bearbetades och publicerades sedan igen av Taylor, Goodwin, McBrydie & Cox (2008) [12]. Denna senare publikation var en av de publikationer av tre som tillsammans var orsaken till att Jennifer Berry kallade "Fallet om de små cellerna" avslutat.

Både Davidsson och Taylor & Goodwin kännetecknas alla av de 8 olikheter som beskrivs ovan jämfört med försöken av Messages & Goncalves och Piccirillo & DeJong. Dessutom hade deras LC-bin svårigheter att följa SC-mönstret på dessa mellanväggar vid utbyggnaden. Davidsson testade inte 4,9 mm som SC utan 5,0-5,1 mm (900 celler/kvadrat-dm).Deras test utfördes med bin som förmodligen inte var anpassade, som epigentiskt inte ändrats på ett maximalt sätt till den förändrade miljö som närvaron av varroakvalstret resulterade i. Varroan upptäcktes på Gotland i Östersjön 1987 och i södra Sverige 1991. Varroakvalstret påvisades år 2000 i Nya Zeeland.

Två arbeten som undersökte små cellers eventuella effekt på varroans reproduktion på liknande sätt som i Brasilien, men de gjordes dock under mycket olika förhållanden som mycket väl kan ha påverkat resultaten.

Anpassningstiden

Binas anpassningprocess till varroamotstånd tog ca 5 år i Sydamerika och Sydafrika. Efter ungefär samma antal år efter initiala stora mängder varroabekämpningsmedel i bisamhällena har många biodlare i Sverige rapporterat om en märkbar nedgång i mängden kvalster under säsongen. I vissa fall där biodlarna är ganska isolerade från bin från andra biodlare och använder mer motståndskraftiga bin, behöver de inte använda någon behandling för att hjälpa bina att hantera kvalstret!

Överlevnadsförmåga

Fokus i de flesta varroastudier, även i vilka cellstorleken är inblandad, ligger på reproduktionstakten eller populationstillväxten hos varroan. För den vanlige biodlaren är överlevnad av bisamhällen och bra honungsproduktion det som är viktigt. Naturligtvis är den hastighet med vilken kvalsterpopulationer växer av intresse.

Hur som helst är en av de viktigaste egenskaperna för att bekämpa kvalster vad som kallas VSH (Varroa Sensitive Hygiene) [13], [14]. Bin upptäcker kvalster i täckta yngelceller som har avkomma, täcker av dessa och rensar ibland ut de angripna pupporna, ibland täcker de dem igen. Denna viktiga egenskap är inte en överraskning, ty även om reproduktionstakten hos kvalstret skulle vara låg, blir kvalsterpopulationen till sist för stor i alla fall. Då måste de göra något åt kvalstren "handgripligen" för att överleva. För att VSH-egenskapen, liksom andra kvalsterjagaregenskapet, ska komma igång, behöver antagligen kvalsterantalet komma upp i en viss densitetsnivå, då bina börjar jaga dem. Denna tröskel måste vara liten nog för att hålla kvalsternivån tillräckligt liten hela säsongen, även om viss reinvasion skulle förekomma.

Detta samhälle har varit mycket aktivt att rensa ut drönaryngel angripet av varroa. Att ett samhälle rensar ut drönaryngel så mycket (och inte bara arbetaryngel) verkar vara ovanligt enligt vissa test. Kan cellstorleken spela en roll? Alla de bruna tomma cellerna har innehållit första omgångens puppor (vaxet är nybyggt). Bina fortsätter att täcka av och rensa ut. Drönarcellernas storlek är ca 6,4 mm, mindre än då bina har 5,4 mm cellstorlek för arbetsbin i yngelrummet. Då blir naturligt drönarvax minst 6,8 mm cellstorlek. Ju större drönarceller desto svårare har bina att identifiera kvalster i drönaryngel och täcka av och rensa ut.

Fler skillnader i försöksomständigheter

9. En sak som sällan talas om i försöksupplägg, är om åtgärder har vidtagits för att undvika felflygning och röveri då man registrerar data!

Jag vet genom erfarenhet (när nektartillgången är låg) att om en kupa är öppen vid en noggrann genomgång under t o m mindre än en halvtimme kan röveriet vara ett faktum. Alla siffror man får fram under sådana omständigheter blir mer eller mindre värdelösa. Och när bina har lärt sig att röva, kommer de igång snabbare dagen därpå, utan att man ens behöver öppna någon kupa.

FLER SKILLNADER FÖRUTOM DE ÅTTA

9. FELFLYGNING och RÖVERI

10. Vad STÖDFODRAR man med?

Röveriinferno vid datainsamling i ett varroatest.

10. Långa dragfria perioder kan förekomma på vissa håll i världen, i kombination med hetta och torka.

För att hjälpa bina de kan matas. Vi vet inte från beskrivningen av försöken vad de matats med och hur mycket. Är det honung, majssirap (HFC = High Fructose Corn Syrup) eller sackaroslösning (sockerlösning från rör- eller betsocker)? Är proteintillgången låg i samhällena så att de matas med extra pollen eller pollenersättning? Det diskuteras om näringsvärdet, eller snarare brist på detta i HFCS. [15], [16]

Vad du matar med påverkar binas utveckling och beteende. Detta kan vara en del av förklaringen till varför bistyrkan i bisamhällena i slutet av en del test var anmärkningsvärt låg.

De tre "Fallet är Avslutat"-Testerna (FAT)

I novembernumret av den amerikanska bitidningen Bee Culture 2009 finns en artikel av Jennifer Berry [17], med budskapet att det inte finns något värde i liten cellstorlek som ett verktyg mot varroakvalstret. Artikeln refererar till tre undersökningar av den ev effekten av små celler på varroakvalstrets ökning under en kort tidsperiod, ett halvår till ett år. Artikeln avslutas med ett tydligt budskap om att hennes artikel är det avgörande argumentet för slutsatsen att små celler inte har någon effekt avseende varroans populationstillväxt. Hon slutar med ord som hon uppenbarligen menar är tillämpliga här:

"... den så kallade upplysningstiden på 1600- och 1700-talen födde fram undersökningsmetoder som motverkade fördomar och förutfattade meningar. Från denna tid var fåtöljvetenskapen dömd att gå under och många briljanta idéer har sedan dess lidit skeppsbrott på grund av den oförlåtande objektiviteten i den vetenskapliga metoden." (Min översättning av de sista satserna i artikeln.)

Av de 8 första punkterna som är listade ovan gäller här 3-8 jämfört med de två brasilianska testen. De beskriver skillnader jämfört med de tre FAT-testen. Sannolikt gäller punkterna 9-10 också. För de flesta småcelltest utanför Sydamerika har det nog varit så.

FAT1 – Nya Zeeland-testet

En av de undersökningar som nämns i Berrys BC-artikel är Taylor & Goodwin-testet. Och resultatet, liknande det i Davidssons test: "Det finns inte någon fördel med att använda små celler mot varroan." Såsom redan har nämnts finns det minst 8 betingelser som skiljer sig från de försök som utfördes i Brasilien. De brasilianska försöken visade tydligt positiva influenser för små celler avseende varroans tillväxttakt. (Överlevnadsförmågan hos bisamhällena är dock inte undersökt i någon av här nämnda test.)

ALTERNATIV DESIGN:
Resultaten av NZ- och Davidsson-testen skapar behov av att ta reda på om de olika villkoren för försöken jämfört med de brasilianska har betydelse för de olika försöksresultaten. För att ta reda på detta behövs ett försök som använder 2 bigårdar åtskilda av ca 3 km. En bigård har endast bin som under ett antal år anpassats till att leva på små celler. Samhällena här förses med kakbitar på det sätt som skett i testen. Och inga storcelliga (LC) bin finns inom en 3 km-radie. Den andra försöksbigården med endast LC-bin inrättas på samma sätt. Drottningarna måste också tillhöra respektive grupp av anpassade SC- och LC-bin. (I SC-gruppen har drottningarna bytts ut av samhällena själva i SC-miljö minst en, helst ett par gånger, eller drottningar köpta från etablerad SC-miljö.)

För att övervinna nackdelen med olika genetisk uppsätttning i de båda grupperna (bigårdarna) har man mer än bara ett samhälle i varje grupp. Minst 2-3 av varje och inga systrar. De kan också vara placerade i olika bigårdar (med ett samhälle i varje). Men SC- och LC- grupperna måste vara 3 km från varandra, men inom gruppen kan avståndet vara kortare. Vaxet i kakorna skall vara fritt från kemikalierester. Alternativt kan plastmellanväggar användas. Majssirap (HFCS) skall inte användas som tillskottsfoder utan honung eller vanlig sockerlösning skall användas. Pollentillskott kanske behövs och riktigt pollen bör då användas.

FAT2 – Berry-testet

Den andra FAT-artikeln är en av hennes egna, Berry, Owens & Delaplane, Apidologie (2009) [18]. Hon började testet med bin från en biodlare som framgångsrikt hållit bin på 4,9 mm cellstorlek utan behandlingar i flera år. Det är viktigt att notera. Men hon blandade dessa bin med LC-bin och gjorde paketbin. Hon hade SC- och LC-bina i samma bigård. De resulterande kvalsterpopulationerna var för små för att visa signifikanta skillnader i slutpopulationerna av kvalstren. Testen var för korta. Men eftersom alla samhällen var placerade i samma bigård är det tvivelaktigt om man kunnat se några signifikanta skillnader i alla fall.

Kvalstermängden i Berrys test är jämförbart med Fries första år (lilla figuren t v). De inringade staplarna visar kvalstermängderna under dragpauser, då dessa jämnas ut eftersom små- och storcellsamhällen stod i samma bigård.

Jämför Berrys resultat med det första årets resultat som presenteras i diagrammet ovan. Data är här hämtade från ett småcellförsök av Prof Fries som pågick i Sverige under två år, en bättre testperiod. Berrys mål var dock inte att mäta slutstorlekar av kvalstermängden utan reproduktionstakten. Hon menade att det räckte med den korta tid som användes. Detta motiverade hon med endast en undersökning som säger att en undersökningsperiod på 10 veckor var tillräckligt för detta. [19] Ett test skall upprepas för att ge bättre garantier för att resultatet är korrekt. Detta dokument tar inte hänsyn till att eventuella VSH-egenskaper kanske inte kommer igång förrän ett slags tröskelvärde för kvalstertätheten i samhället har uppnåtts. Intressant att detta dokument (ref. 19) är skrivet av Harbo, som förtjänstfullt selekterat fram VSH-bin (först kallade SMR-bin).

Antalet samhällen som dör under testet är anmärkningsvärt. Hur kommer det sig? Den första omgången av 10 + 10 samhällen som gjordes i augusti 2006 borde ha varit tillräcklig. Men redan i oktober fanns det bara 3 + 4 kvar. Något gick fel, kanske med tillsättningen av drottningarna. Så en annan 10 + 10 omgång med testsamhällen gjordes i mars 2007. I juni 2007 avslutades båda dessa omgångar. Varför inte låta dem fortsätta? I April 2008 upprättades en tredje testomgång på 10 + 10 samhällen. Denna testomgång avslutades i augusti 2008. Dessa tre försöksomgångar kallas för tre separata test, gjorda på samma sätt. (?)

Alla siffror slogs samman utom de som gällde slutmängden bin i samhällena. Varför? Testerna gjordes inte på samma sätt.

Det första varade i sex månader. Det andra började med mellanväggar i stället för utbyggda ramar och pågick i tre månader. Det tredje började med utbyggda ramar liksom det första och pågick i fyra månader. Hur kan man påstå att de var replikat av varandra?

BISTYRKAN I SLUTET AV FÖRSÖKEN

STORA CELLER ''''''' SMÅ CELLER

Augusti 2006
5653 +/- 1082 (3) '''' 14994 +/- 2494 (3)
Mars 2007
10960 +/- 2115 (6) ''' 13717 +/- 1309 (9)
April 2008
14629 +/- 1111 (9) ''''' 12641 +/- 2177 (9)

Data från en av Berrys tabeller. Siffrorna inom parantes visar antalet samhällen som var kvar i försöket.

ALTERNATIV DESIGN: Berry hade en sällsynt möjlighet att använda en bistam som var anpassad till små celler och även resistenta mot varroa kvalster (inga behandlingar användes på dessa bin). Men hon missade tillfället. Istället för att blanda SC- och LC-bina, borde två separata bigårdar ha upprättats, en med SC- och en med LC-bin, 3 km från varandra, utan några andra bin i grannskapet. För att övervinna nackdelen med att ha en separat bigård för kontrollsamhällena, bör antalet samhällen i båda grupperna ökas. Ännu bättre hade varit att upprätta 2 bigårdar för varje grupp, totalt 4 bigårdar.

Man skulle också ha försäkrat sig om att använda vax utan rester av bekämpningsmedel eller använda plastmellanväggar. Det finns tillgängligt sådana plastmellanväggar, både SC och LC. Ingen majssirap eller pollenersättning till stödfodring, utan riktig honung eller sackaroslösning och naturligt pollen (bäst är att använda pollenpulver som ges utanför kupan så att bina får hämta det själva. Annars ges det i form av pollendeg ovanpå ramarna).

Även testperioden bör vara tillräckligt lång för att göra det möjligt för kvalstermängden att växa över den "normala" mängden kvalster för varroaresistenta bisamhällen [22], vilket förmodligen skulle inträffa efter högst ett par säsonger i LC-bigården.

FAT3 – Ellis*2 & Hayes-testet [20]

Författarna har ansträngst sig för att utforma sitt test för att undvika störningar, till exempel genom att starta SC-samhällena med paketbin från SC-biodlare. LC-samhällena placerades 680 m från SC-samhällena. Kanske dessa forskare hade läst artikeln av Hans-Otto Johnsen i Bee Culture, maj 2005 [21] där han beskriver ett försök som pågått under flera år. Försöksresultatet ger små celler en fördel i kampen mot varroakvalstret.

Men Johnsen visste att röveri, stilla eller intensivt, lätt kan komma igång om man håller bikupor öppna för länge, vilket inte behöver vara långt alls under tider utan honungsdrag. Därför arbetade han med samhällena sent på dagen nära mörkrets inbrott. Han arbetade snabbt och hade reducerat flusteröppningen. När han skördade höll han honungsramarna undan fråna bina i stängda lådor. Han stödfodrade inte samhällena (det behövdes inte), men naturligtvis gav han dem kompletterande foder för vintern i form av sockerlösning. Vaxet i ramarna var fritt från kemikalierester.

En av graferna från testet som Hans-Otto Johnsen deltog i efter ett par säsongen av testet. Den utfördes med en bistam som inte selekterats för varroamotstånd. Se hans artikel på internet. [21]

Vi vet inte hur data samlades in i Ellis*2&Hayes test. 700 m är inget hinder för rövande bin, särskilt då det inte finns honung att hämta i naturen. Om röveri börjar, även bara något lite och en enda gång, kan testet ha förstörts genom att kvalster distribuerats och mängden jämnats ut med hjälp av rövarbina. Jag har själv sett en rytande testbigård i en dragpaus. Luften var full av rövarbin mitt på dagen medan datainsamlingen pågick.

Systerdrottningar användes till alla samhällen. Kom drottningarna från SC-eller LC-populationer? Förmodligen från LC-bin. Deras genom är inte epigentiskt anpassat till små celler. Vi vet inte hur mycket det påverkar till ett icke pålitligt resultat. För att motverka detta kunde SC-drottningar ha använts i SC-samhällena och LC-drottningar i LC-samhällena.

Vi vet inte vilken typ av foder som användes. Majssirap kan ha använts eftersom det är billigast. Det är känt för att bara hålla samhällen vid liv men inte göra det möjligt för dem att frodas och växa. Pollenersättning bör inte användas mer än ett par yngelperioder. Bin behöver riktigt pollen för en lång proteinutfodring. Brist på protein kan leda till sänkt immunförsvar och sämre försvarsmekanismer. Ellis*2&Hayes hade en testperiod på ett år.

Slutmängden kvalster indikerar att testperioden var för kort. Den hade nått 3600-4000 kvalster, lägst med LC-bin. Men LC-kolonierna hade endast halva bistyrkan jämfört med SC-samhällena då testet avslutades. Ca 7000 bin jämfört med 15000. Enligt resultaten av Mondragón, Spivak och Vandame (2005) [22] varierade kvalstermängden i resistenta samhällen (AHB) i Mexiko över säsongen. I genomsnitt var den nästan 4000 i samhällena. Detta säger oss att testet borde ha varit igång i kanske en säsong ytterligare.

Noterbart är den låga bistyrkan i alla bisamhällen. Är bigårdens omgivning nästan utan nektarkällor? Matades bina med majssirap istället för honung och sackaroslösning? Var vaxet i ramarna belastade med kemikalierester? SC-samhällena mer än fördubblades i styrka i slutet av teståret, i maj 2008 jämfört med ett år tidigare. LC-samhällena var bara något större än utgångsstorleken. Ytterligare en säsong skulle ha gett en intressant fortsättning.

Det finns trots en icke optimal utformning av testet några intressanta trender som skulle ha varit intressant att följa ytterligare en säsong. Kanske den största fördelen med små celler, är att ge en större synlig variation av varroamotståndståndskraften hos olika bisamhällen så att en bättre sekektion för vidare avel kan ske?

I maj 2008 var antalet kvalster per vuxet bi 35 % lägre i SC-kolonier (9 % respektive 14 % angreppsgrad). Kvalster i yngel 23 % lägre i SC-kolonier (13 % respektive 17 % angreppsgrad).

Några grafer av data från Ellis*2 & Hayes arbete som visar på några trender. Lägg märke till den sista grafen där angreppsgraden av varroa på småcellbina (SC) är i genomsnitt 9 %, jämfört med 14 % för storcellbina (LC), alltså 36 % bättre för SC. Tänk också på att om man tänkt sig att bedriva ett avelsarbete och detta test var en screening för att få reda på de lämpligaste avelssamhällena finns det säkert några samhällen med mycket lägre angreppsgrad att odla ifrån. Här har SC-bina hjälpt till att tydliggöra de bästa.

ALTERNATIV UTFORMNING
Upprätta 4 istället för 2 bigårdar. Placera dem 2-3 km från varandra. En SC-bigård och en LC-bigård med SC systerdrottningar. (Dessa systerdrottningar odlade från en drottning i ett SC-samhälle. Hennes mamma och mormor bör också ha levt SC-samhällen.)

En SC-bigård och en LC-bigård har LC systerdrottningar. Stödfodra vid behov, i första hand med honung och äkta pollen (bäst med pollendamm utanför kuporna skyddade från regn), om inte detta är möjligt istället fodring med sockerlösning (ev torrsocker) och pollenersättning. Testperioden bör vara minst två år.

Andra test

De tre FAT-försöken är kommenterade här på grund av den utmanande formuleringen i Bee Culture-artikeln av Jennifer Berry. Det fanns ett behov av att analysera riktigheten i den formuleringen.

Fler artiklar om små celler har publicerats efter de tre FAT-artiklarna. Jag kommer att nämna ett par här. En av dem drar slutsatsen att små celler är till nytta för bisamhället i kampen mot kvalstret. En annan att de inte är det.

Båda är i första hand inriktade på kvalstrets reproduktion som ett resultat av hur mycket fertil avkomma varroan kan producera. Ingen hänsyn verkar tas till fysiska åtgärder från bina sida, t ex VSH eller putsbeteende.


DEN FÖRSTA ARTIKELN
är skriven av Matías Maggi et al, publicerad i Experimental and Applied Acarology, 2010, med titeln Brood cell size of Apis mellifera modifies the reproductive behaviour of Varroa destructor.[23] Testet utfördes i Argentina vid kusten några mil söder om Buenos Aires.

En hel ram med täckt arbetaryngel analyserades från vart och ett av 5 bisamhällen. Storleken av varje cell med kvalster mättes.

De varierade i storlek från mycket mindre än 4,9 mm till mycket större. (En del ramar var gamla och ombyggda av bina.) Bistammen var europeisk. De hade inte behandlats med kemikalier mot kvalstret på 18 månader och angreppsgraden i ynglet var i genomsnitt 30 %. (En del info kommer från personlig kommunikation.)
En av slutsatserna var:

"Vi fann att storleken på yngelcellerna i A. mellifera-samhällen påverkade angreppsgraden och reproduktionstakten av V. destructor under naturliga förhållanden."

Relativ frekvensfördelning av moderkvalster funna i yngel av olika cellstorlek (klassintervaller). Diagrammet har gjorts med data från artikeln av Maggi et al.

DEN ANDRA ARTIKELN
är skriven av T Seeley och S Griffin, publicerad i Apidologie 2011 och har titeln Small-cell combs does not control Varroa mites in colonies of honeybees of European origin.[24] Testet gjordes i staten New York. Två bigårdarn med 7 bisamhällen var etablerades med paketbin från 7 samhällen som var starkt angripna av varroakvalster. De två bigårdarna placerades 120 m från varandra, i vilka samhällena stod 5 m från varandra. Allt detta för att undvika felflygning. Samhällena etablerades 2 juni 2009. Försöket avslutades i oktober samma år. Alla paketbin var LC-bin. Alla drottningar var LC-drottningar från samma kommersiella källa. SC-samhällena etablerades på av plast helt "utbyggda" SC-ramar. LC-samhällena gavs LC-ramar av vax.

Samhällsstyrkan var alltid något mindre i SC-samhällena. Förmodligen på grund av det motsånd mot plast som ofta observerats hos bin i början då sådana färdigutbyggda plastkakor använts. Drottningarna lägger då i början inte särskilt bra i sådana samhällen (vare sig det är små eller stora celler). Detta innebär en orättvis jämförelse mellan grupperna avseende samhällenas prestanda.

Det huvudsakliga målet med testet var att ta reda på om bin som föds upp i små celler skulle skapa en miljö inne i den mindre cellen, så att kvalstret skulle föröka sig med mindre framgång. Så är det inte. Det är den första slutsatsen, vilken sannolikt är korrekt.

Hos den ursprungliga värden för varroakvalstret, Apis Cerana, är VSH och putsbeteende av stor betydelse. Men självklart är alla slags motståndegenskaper av betydelse, som mindre lyckosam fortplantning i arbetaryngel. Dock verkar forskare, med undantag av VSH-forskarna, fästa för lite uppmärksamhet till betydelsen av de vuxna binas motståndsaktiviteter.

Författarna nöjde sig inte med den första slutsatsen, utan de fortsatte med att säga att små celler inte kontrollerar kvalstermängden i bisamhällen. Det verkar som de menar under alla slags omständigheter. Det är en långtgående slutsats som inte testets utformning medger.

Icke SC-anpassade bin och drottningar användes i SC-samhällena. Bigårdarna var inte placerade tillräckligt långt isär. Det var för stor skillnad på kakmaterialet (vax och helt utbyggda plastkakor). Det initiala kvalsterangreppet var för stort för bin med lite större kvalstermotstånd att ta kontroll över. Testperioden var för kort (men med den stora initiala kvalsterbelastningen var det nog max).

Data från en av tabellerna i artikeln. De visar att trots lägre naturligt kvalsternedfall totalt i småcellsamhällena, är kvalsternedfallet per ram högre. Det visar att småcellsamhällena har mycket mindre bistyrka, troligen på grund av användningen av de helt utbyggda plastkakorna (Honey Super Cell, HSC). De accepteras initialt sämre av bina och drottningarna lägger sämre med ägg till att börja med.

Det finns varroaresistenta bin på stora celler

Det skall sägas att små celler inte behövs för att åstadkomma varroaresistenta bin. Det finns exempel i både Amerika och Europa. Ett exempel är Leif Hjalmarsson i södra Sverige som har haft en bigård minst 3 km från andra bin, som han inte har behandlats mot varroa på mer än 10 år. Bina har 5,4 mm cellstorlek, men bistammen har selekterats för varroarmotståndskraft innan etableringen av bigården.

Jag vet också om flera biodlare som har motståndskraftiga bin på små celler. Det gemensamma för dessa biodlare är att de är isolerade från LC-bin och/eller icke resistanta bin. Denna "isolering" består av minst ca 3 km avstånd till icke-resistenta bin. Detta är uppenbarligen mycket fördelaktigt.

Det måste finnas en anledning till varför naturligt levande bin bygger mest mindre celler i yngelområdet, och även att de har en varition av cellstorlekar. Naturligt urval gynnar överlevnad och lyckad reproduktion, s k fitness. Så det finns ingen anledning att inte skaffa sig mer välanpassade bin, även om det skulle vara för något annat än resistens mot varroakvalstret.

En av anledningarna skulle kunna vara ekonomisk. På 1960-talet testade ägaren till att av de större biredskapsfabrikerna, Biredskapsfabriken i Töreboda, Evert Svensson, också en yrkesbiodlare, större celler jämfört med hans 5,1-5,2 mm cellstorlek. Han använde de större cellerna i ca 50 samhällen i en bigård under ett par år. Hans slutsats var att större celler gav mindre med pengar i plånboken.

Thore Härnkloo hade aldrig någonsin haft behov av att behandla sina isolerade bigårdar mot varroa. Han använde en bistam som selekterades för resistens mot varroakvalster och han använde små celler. En bidragande orsak kan också vara att nektardraget i skogsområdet inte tillåter lika stora samhällen som i jordbruksområden och därmed inte lika mycket yngel. Fem lådor är inte maximal storlek med detta bi i områden med rikare honungsdrag.

Noter

17. Small Cell Foundation And Varroa Mites, Jennifer Berry: Sidan är omgjord på Beeculture.com och denna artikel är borttagen.